Göteborgsposten – 9 november 1869, sida 2

stolen, som, med erkännande af det principielt riktiga deri, att bildade sakförare sör folket finnas, likväl asstyrkte ett antagande af riksdagens beslut, emedan detta tillät äfven andra sakförare att uppträda bredvid de af domstolen godkända, hvarigenom afsigten med dessa senares anställande skulle förfelas. Detta afstyrkande och de derför anförda grunderna ha ej mötis af någon vederläggning, hvarför man väl kan antaga, att de befunnits allmänt giltiga. Men Högsta Domstolen antydde dock sitt asstyrkande. att den för sin del skulle vilja se ett verkligt sakförarestånd organiseras, med förbud för andra än dess medlemmar att föra annan parts talan. Och detta har riktat uppmärksamheten på, hurudant förhållandet är i andra länder, hvarest man nästan öfverallt har ett särskilt saktörarestånd. I Frankrike vann från och med sjuttonde seklet det rättslärda sakförareständet fast organisation och åtnjöt de fri iheter, som ännu i dag betrygga dess sjelfständighet och inflytande. Det utgrenade sig i samfund, ett vid hvarje af de förnämsta domstolarne. Dessa samfund, som stodo öppna för alla, hvilka aflagt vederbörlig juridiska prof och under en viss tid (stage) auskulterat vid domstol, egde att sjelfva bestämma ötver sina inre angelägenheter. Deras valda styrelse eller råd med föreståndare (båtonnier) afgjorde med oinskränkt myndighet säväl om upptagande i samfundet som om den disciplinära ordningen inom detsamma. Den kunde derför både vägra att emottaga en sökande på sakförarelistan och varna en advokat eller suspendera, eller till och med alldeles utesluta honom. I sista fallet kunde dock vad göras till samfundet i dess helhet. Revolutionen kom och sprängde denna organisation. Advokatständet föll offer för oviljan mot korporationsoch privilegieväsendet. Konstituerande församlingen beslöt att sakförarne skulle upphöra att bilda en korporation eller ett stånd; och att hvarje medborgare, som gjort de studier och aflagt de examina, som för sakförarekallets utöfvande vore nödvändiga, skulle för sitt uppförande ansvara endast inför den allmänna lagen. Ja, man gick ännu längre och tillät prokuratorerna, ett slags underordnade rättsbiträden. att föra talan. Härigenom förlorade advokaterna allt anseende och kunde ej återvinna det, fastän de bildade nya disciplinära samfund. Napoleon I tystade pressen och tribunen. Han ville äfven åt advokaterna, hvilka vågade uttala frihetens namn under kanondundret och segerruset. De äre upprorsmän. anstiftare at brott och sförräderi, yttrade han. Jag vill, att man skär af tungan på den advokat, som betjenar sig af henne emot styrelsen. Han återställde visserligen advokatståndet, men beröfvade det friheten, genom att ställa det un der regeringens disciplinära makt. Då kejsardömet föll, återupprättades saksörareståndet i dess ställning före revolutionen. Den franska sakföraren är oberoende at styrelson, detta är den hufvudsakliga garantien för hans sjelfständighet. Ståndet är vid hvarje domstol representeradt al ett råd, utvaldt genom röstpluralitet inom det sjeltt. Rådet utser genom samma omröstningssätt en föreständare och har att under hans ledning uppgöra advokatslistorna. Dermed beslutar det äfven öfver ansökningar om inträde i ståndet och om inskrifning som auskultant och detta oinskränkt. Rådet utöfvar jemväl en disciplinär myndighet, med rätt äfven till utstrykning, hvaröfver dock kan klagas. Vid de domstolar, der advokaternas antal öfverstiger sex, fungerar domstolen såsom råd. På ungetär samma sätt är sakförareståndet organiseradt i England. De fyra sakföraresamfunden i London eller de s. k. Inns of Court äro helt och hållet privata föreningar, hvilka sjeltva genom sin valda styrelse (the Bench) utöfva rättigheten att tili praktiserande eakförare (barrister) upptaga kompetenta kandida-er och suspendera eller utstryka dåliga eller odugliga eubjekter. I såväl Frankrke som England skall den sökande sörete imyg på, att han i är rättsbildad. Det är ty dligt t, att sakförarne måste stå under någon d.sei pimerad myndigbet, på det hedorskänsla och aktning för sanningen må bevaras. I Frankrike och England är denna myndighet örverlemnad år sakförareståndet sjelft, hvilket derigenom är oberoende al regeringen och sjelsständigt. I Preussen deremot äro de etällda, med undantag ul RKhenj rovinsarna. under regeringen, hvad angär sökandes inträde i ständet. Regeringen har i detta fall bestämt för dem —— ————— ——— 7 simma kunskapsprots uslåggande som för domare. Deremot måste man tll slut öfverlomna den dis -cplinära myndigheten till hedersråd, sammansatta af en föreständare och