Göteborgsposten – 5 november 1869, sida 2

sar Napoleon i ett af de sista ministerråd, som höllos i Compiögne, fattat det beslut, att han i sitt nästa trontal vill bebåda en minskning af armen. Man väntar här (i Berlin), att den franska regeringen skall, så fort denna åtgärd offentligen förkunnats, ofördröjligen härom underrätta de ötriga makterna, och detta på ett sätt, som skall innebära en uppmaning till dem att gå och göra sammaledes. Om man verkligen i Paris tunderar på slikt, låtom oss då hoppas, alt planen blir uppgifven medan tid är! (Hvad sägs?) Derat kan ej något godt följa, under det att motsatsen deremot lätt kan inträffa... Medan en fransk uppmaning om atväpning endast kunde bli at ringa verkan, skulle deremot det atslag, som sannolikt skulle lemnas (af Preussen?) kunna tå stor betydelse. Så är det, man vill nu ej ens tillåta i England och Preussen att Frankrike beslutar sig för att afvåpna och söker förmå andra stater att göra sammaledes. Fredsvännen quand meme, bomullslumpen Times, vill tvärtom nu att tolken ckola pressas al rustningar, tills de bli otäliga och — göra revolution, då dödsklockan naturligtvis skulle evligt dess önskan ljuda ötver det franska kejsardömet. Och vill man veta, hvarför Preussen ej kan afväpna, så ha vi ett svar derpå i följande yttrande i en af Bismarcks publicistiska hejdukar, berlinerbladet Publicist: Den nu varande stallningen, som är så olycksbringande för de europeiska folkens utveckling, kan endast förändras genom bildandet af en tysk nationalhär och de stora grannmakternas försvagande. Det nordtyska förbundet måste bli en universel stat. Då skall det kunna garantera Europa tred för en hel generation. Då hela Tyskland blifvit en enhet, då Österrike utdrifvits ur sitt Elbeterritorium, så att den tyska nationalandan råder i Böhmen, då är ögonblicket kommet, då skall Preussen kunna skrida till en afväpning. I sanning, bra an skråkslöst! Då Preussen införltvat de sydtyska staterna, då det sönderstyckat Osterrike, då det försvagat Frankrike, då det bildat ett eget centralrike, som är så mäktigt, att ingen kan tänka på att mäta sig med detsamma, då är afväpningens ögonblick inne och då skall Preussen garantera för, att fred och rätt skola råda i Europa! Af hvilken beskaffenhet denna rätt skall bli, det veta polackar och nordslesvigare bäst, som ej ens kunna få komma till tal för den ädla preussiska nationens deputerade. Hr Bismarck och det preussiska tolket torde derför ursäkta, att de miydre folken heldre se i Frankrikes maktställning en borgen för freden, än i den öfvermäktiga, brutala militärstaten Borussia, om hvars planer den svenske statsmannen Hamilton lemnat upplysningar, de der torde snart komma att besannas. Beklagligt är emellertid, att England skall af en afundsjuka mot Frankrike, som vi för längesedan hoppades vara sotdöd, intrigera mot det numera fredsökande Frankrike. Det är lika lumpet som opolitiskt. Ty om också Preussen ej skulle låta sig förmås att afväpna, utan att Zvingas dertill, skulle dock detta kosta mindre, än ett genomförande af Preussens plan att spränga Osterrike och göra Frankrike vanmäktigt — det Gud förbjude! England torde för öfrigt ha skäl att beställa om sitt eget hus och laga dess många refvor, innan de sociala stormarne bli för våld samma. Jordfrägan är ett af dessa problem, som i sig innebära mer än ett åskmoln. Beträffande densamma kan det förtjena nämnas, att den nya förening derstådes, som har till syfte att afskaffa de stora jordegendomarne, ersätta deras egare ur statskassan och derefter åter försälja dem i mindre lotter, i dessa dagar haft en andra, ytterst talrikt besökt sammankomst. Man beslöt, att föreningen skulle heta ÅJordoch Arbetsligan. Till president ville man välja en mr Odger, men han föreslog, att ej någon president skulle anställas, utan angelägenheterna 1 stället öfverlemnas till en komitö, som skulle för hvarje sammanträde välja en ordförande. Förslaget antogs enhalligt, och en komitt om 40 medlem mar utsågs. Till detta beslut synas amerikanska impulser ha medverkat. I Förenta Staterna finnes neml. ett radikalt parti, hvilket vill ha presidentskapet asskasladt såsom en qvarletva af monarkiska statsinstitutioner, och den tanken tyckes ätven ha fallit de engelska radikala på läppen. Från England skrifves härförutan, att senaten för universi:etet i Edinburgh beslutat i