Göteborgsposten – 5 november 1869, sida 2

on kula, så att vi för alltid äro honom qvitt. Hvad tror du mor siger om hennes raste son är borta: — Hon (röstar sig med pengarne och icke rår vi för att markisens folk dödade honom. — Du har rätt, men tyst nu, ty jag hör tydligt att vagnen är i antäg: inde. Jean hade icke misstagit sig, det var verk ligen markisens jagt vagn som närmade . Coriune h-de, trots sin värds föres ällningar, rörande det okloka i en nattlig resa, begitvit sig åstad, oförtäckt tillstående att skälet till hennes plötsliga önskan att så hastigt som möjligt återvända till Paris var den djupa afsky hon sedan morgonen kände för LGon samt hennes fruktan att han skulle kunna vara färdig att mörda henne för att återtaga den vexel han nödgats underskrifva. Med klappande hjertan åsågo Simon och Jean hur hästarne, skrämda af det tåg Michel spännt öfver vägen, stegrade sig och trots kuskens bemödande att lugna dem, störtade sig med den dyrbara jagtvagnen i bråddjupet. Bullret af den nedrullande vagnen och de deruti inneslutne personernas äsliga ångestron, återskallade ett fasaväckande sätt genom rymden, hvarefter allt blef tyst. Michel, som nn vågade sig fram ur sitt bakhåll, nedföll i samma ögonblick träffad af en kula från Simons bössa. Trots det jemmerliga tillstånd hvaruti Co