Göteborgsposten – 5 november 1869, sida 2

får taga seden dit man kommer, ville beqväma sig att mottaga referenter från trenne tidningar, hvilka han namngaf; alla andra reforenter deremot sökte förgäfves att tränga in till honom. Icke desto mindre innehöllo minst tio tidningar i Newyork utförliga berättelser om de högst intressanta samtal, som deras referenter haft med pater Hyacinthe. Detta var ankomsten; men det som återstår lör patern, torde vara ännu värre. Man smickrar sig neml. i Nordamerikas protestantiska verld med att Ilyacinthe vill ötvergå från katolicismen till protestantismen, och en hvar at de oräkneliga sekter, som under det fria meningslitvet i den stora republiken upp stätt som svampar, öfverlemnar sig ät litliga förhoppningar om, att den skall bli den utvalda, att den skall ha äran at att i sitt sköte upptaga Pius IX:s berömde antagonist. Hedervärda brödraskap och föreningar ha för längesedan förberedt sig på att slå eu klo i pater Ilyacinthe, så fort han satte soten på amerikansk botten, festmältider ha anordnats, tal instuderats och alla andra apparater, öfver hvilka detta samfund i så rikt mått törfogar, ha satts i rörelse. Det måtte vara tråkigt att lefva i ett karmeliterkloster; men det kan likvål hända, att Hyacinthe under allt detta amerikanska buller skall sakna sitt gamla klosters tystnad och lugn. Man har ännu icke skäl att antaga, det patern vill ombyta religion; sjelf har han ej sattat något beslut härom, och han tänker infinna sig vid det ekumeniska mötet i Rom, för att tala för den fria katolska kyrkans sak mot ultramontanismen. Hans resa öfver Atlantiska Hafvet förklaras deraf, att han ville undandraga sig det uppseende, som hans uppträdande väckt. Ar det verkligen denna bevekelsegrund, som dritvit honom ull Amerika, måste han snart finna att han gjort upp räkningen utan amerikanarne. Här i Europa göra vi visserligen ofantligt mycket mindre väsen at saker och personer; men det finns dock en man i vår verldsdel, som man aldrig tröttnar att sysselsätta sig med, neml. kejsar Napoleon, hvars helsotillstånd är ett stående tema i alla tidningar. Sjelfva de officiösa udningarne medgitva, att kejsaren haft ett lätt antall af reumatiska plågor, men nu åter är srisk, ehuru naturligtvis de radikala söka att göra honom så sjuk som möjligt, ty det är deraf de draga fördel. Detta föranleder tidningen International i London att säga bland annat: om det är absolut nödvändigt, att de radikalas motståndare maste vara sjuk eller död, tör att de skola kun na få bugt med honom, så medge de dermed, att de ej sjelfva äro synnerligt starka. De göra oklokt i att röja förhoppningar, som Visa, huru de slagits. Då det är fräga om lif och död, vet dessutom ingen något. Demokraterna sjelfva äro för öfrigt icke så unga och lätttotade, att de kunna pocka på kejsarens ålderderdom och svaghet. Napoleon III är 61 år; i jemsorelse med honom är Victor Hugo en patriark och RaspaiLen utlefvad gubbe. Jules hFavres skägg antyder en ganska aktningsvärd ålder. I den demokratiska talangens främsta led ser man i allmänhet taget nästan idel gråhårsmän, och de få unga män, som trängt sig fram till dem, måste tillbringa vintern i Nizza eller Caunes för att förlänga sitt lif. Det kommer onekligen i litvet ett ögonblick, då allt är förbi; men för kejsaren är detta ännu icke kommet, än mindre tör kejsardömet, om detta följer alla sina sanna vänners råd och fasthåller vid en liberal politik. Att kejsaren allvarligt bestämt sig härför framgår al många tecken; ej minst derat, att han, ehuru det kunde vara behötligt, ej vill ändra sin minister, förrän lagst:ftande kåren sammanträdt, emedan han endast vill regera med ministrar, som ha dennas fulla förtroende. Hvad kejsarens utrikespolitik angår, så synes den nu mer än någonsin vara riktad på åstadkommandet af ett varaktigt fredstillstånd och, då detta måste föregås al en allmän alväpning, äfven på denna. Frankrikes nya sändebud i Petersburg, general Fleury, skall just medföra ett förslag härom dit. Om detta bifalles af Ryssland, Jikasom det förut har Österrikes och Italiens samtycke, skola dessa makter i förening uppmana Preussen att älven ansluta sig till det-amma. Besynnerligt nog synes detta numera icke behaga Times hvilket Sad likväl förut i åratal predikat för kejsar Napoleon om nödvändigheten af en alväpniog. Ja, det stora bladet återger tilloch med en korrespondens, i hvilken det heter: kite. hvad vi erfaäaraefrän Paris. har kej