Göteborgsposten – 5 november 1869, sida 2

hastig krökning och gick utför en lång ovanligt brant backe på hvars högra sida vidtog en dulsänkning, som dock rätteligen bort heta en ufgrund, öfverfylld af skarpkantade klippor. Myndigheterna i trakten hade visserligen lätit uppföra ett stängsel längsefter vägen, men detta hindrade dock icke de resandes hästar att blifva rädda och stegra sig samt ofta med äkdon och allt försvinna i djupet. Ungefär klockan tio voro de tre bröderna vid den döde mannens klippa. : 2 8 — Vi ha kommit väl bittida, sade Michel, och såg sig uppmärksamt omkring samt epände derefter ett rop tvärsöfver vägen. — Hvad skall det tjena till, vi ha ju bössor, sade Simon. — Du är ett dumhufvud, det måtte väl vara mycket bättre i fall hästarne snärja in sig och dra vagn och menniskor med sig dit ner, utan att vi skjuta på dem. — Michel anvisade bröderna de platser de borde intaga och aflägsnade sig ett godt stycke från dem. — Jag har fått en id. hviskade Simon. — IIvari består den? — Det vore bättre om vi bara vore två, som skulle dela diamanterna. — Det är ju omöjligt att vi kunna bli. — Tycker du om Michel, du? — Nej, jag hatar honom. — Nå, då är saken mycket enkel, då vi gjort oss af med de resande, ge vi honom