Göteborgsposten – 4 november 1869, sida 2

ända till hennes rum bå boronessan blifvit ensam öppnade hon fönstret och lät regnet och stormen länge svalka sin panna, derefter föll hon på knä och bad länge. I samma ögonblick hon reste sig upp från sin knäböjande ställning, stod Munito framför henne klädd i trasor, med oordnadt på bröstet nedhängande skägg och eldsprutande ögon. IIennes läppar öppnades till ett ångestrop, men slötos genast, ty jzigenaren svängde den i paviljongen stulna knifven öfver hennes hufvud, sägande: — Skriker du så stöter jag denne i ditt hjerta. Baronessan hade nog sinnesnärvaro att fly in i toilettrummet, hvars dörr hon riglade. Anlitande alla sina krafter sprängde Munito snart dörren, men särade sina händer så svårt att han jemrade sig af smärta. Han slog sina armar omkring henne och vågade att med sina läppar vidröra hennes panna. Ett skrik som genljöd öfver hela slottet banade sig vig genom den olyckliga qvinnans läppar. Sedan Leon tagit godnatt af baronessan, hade han på det strängaste anbefallt hela betjeningen att vaka och intet ögonblick bortlägga sina vapen samt med mycken noggrannhet utsatt poster vid alla ingångar. I paviljongen öfverraskades han utaf att höra den