Göteborgsposten – 4 november 1869, sida 2

den gemensamma viljan hos flera dertill utses. Innehafvaren af statsmakten bör så mycket som möjligt vara skiljd från privata intressen. Han bör så införlifva sig med statsändamålet, att han låter sin enskilda vilja likasom sammansmälta med statens eller uppgå i den. Denna ställning anser förf. att den regerande personligheten i en helst ärftlig monarki innehar, under det att deremot det partiväsende, som i allmänhet utmärker de republikanska samhällena, röjer, att opartisk värd om allas rätt icke utgör någon hufvuddygd hos deras regeringar, såsom beroende derpå, att regeringen sjelf tager parti för någon viss samhällsklass och använder sin makt till en sidigt befrämjande at dess intresse. Men monarkien får ej vara oinskränkt, utan konstitutionel, i det folket eger makt att hindra hans möjliga godtycke och inskränka hans verksamhet inom det rättsligt bestämda statsändamålets gränser, derigenom att folket uppträder såsom fullmyndig eller såsom aktuel personlighet jemte honom, för att sjelf genom representation handhafva och bevaka sina rättigheter. En konstitutionel regent är således ej blott ett verkställande organ af folkets vilja, utan tillhör det honom, såsom rättsidens högsta organ i positiv mening, att bestämma, hvad statsändamålet fordrar, d. v. s. att stifta lag för staten eller fastställa grundsatserna för dess förvaltning. Folket har deremot rätt att i negativ mening bestämma hvad statsändamälet fordrar eller att, genom sin vägran att samtycka till hvad monarken föreslagit, hindra honom från att stifta och i sin verksamhet följa sådana lagar, som skulle innebära ett förnärmande af folkets sannskyldiga intressen och rättigheter. Alla andra åtgärder från folkets sida i afseende på statens lagstiftning kunna endast vara af förberedande natur eller bestå i utöfvandet af rättigheten att framkomma med lagförslag och öfverlägga om föreslagna lagars lämplighet eller olämplighet samt gifva sitt samtycke dertill, att sådana lagar, som pröfvats lämpliga, göras af regenten till verkliga från att blott vara möjliga. Förf, tror, att framtiden tillhör den monarkiska principen, hvilken folken alltsedan franska revolutionen sträfvar att öfverflytta från den falska legitimitetsprincipens botten och till dess medvetna grundande på rättsidgen, under det att den republikanska demokratien i grunden endast syftar att bekräfta en hvars rätt till statsmakten, hvilket blott är den falska legitimitetsprincipen i dess demokratiska form. Till denna ofullständiga analys anse vi oss böra foga den anmärkningen: När är folket berättigadt att vägra monarken lydnad? Då han ingriper i dess rätt, svarar fört. Men hvem skall bestämma detta när? Och om monarken anser sig ej kränka folkets rätt, men folket anser honom göra det, då båda envisas och gå till ytterligheter — då inwäder revolutionens konflikt, ur hvilken den råa styrkan väl kan till en tid gå segrande, men der folksuveräniteten, den allmänna viljan, likväl nästan alltid till sist häfdar sin öfveragsna rått och således ytterst representerar statens ide. Det skulle varit af intresse, om den aktade förs. ej undvikit att beröra denna kon likt, utan äfven behandlat revolutionens rätt, när och huru. Den följande uppsatsen, om nordisk bildning och fornnordisk litteratur af M. Y. Richert, är ett vältaligt törsvar för Island mot de norska historieskrifvarnes äflan att vilja tillskrifva Norge äran af att ha gitvit den ornnordiska litteraturen dess verkliga betydelse. I öfrigt innehåller häftet ett par smärre uppsatser. På dess omslagssida låses en antydan om, att tidskriften möjligen skall komma att upphöra. Vi hoppas uppriktigt, att så ej ma ske. Från Hufvudstaden. IDag. Nyh. för igår läses: En dag i slutet af sistl. sommar sprang en liten fattig pys och lekte på stranden at Edsviken, och