Göteborgsposten – 4 november 1869, sida 2

andra ord representera det universelt menskliga intresset eller ändamålet. Ty utgör ett samhälle icke en yttre förening af förnuftiga väsenden, utan en verklig organisk enhet, så är Gud sjelf genom det förhällande. hvari de förnuftiga väsendena ursprungligt och evigt stå till honom och hvarandra, det första och ursprungligaste samhället (himmelriket), och af detta äro alla andra samhällen blott mer eller mindre omfattande provinser — om vi så tå uttrycka oss — eller mer eller mindre fullkomliga yttringar och afbilder. Ilvarje förklaring af det menskliga samhället, som ej uppstiger till denna högsta punkt eller höjer sig till den insigten, att alla förnuftiga väsenden ytterst bilda ett enda samhälle i Gud, saknar sitt egentliga fundament och sväfvar i lutten. IIärförutan kan det timliga samhället ej hafva ett ideal eller ett verkligt mål, till hvilket det bör närma sig. Ej heller kan man i annat fall utan motsägelse tala om nödiga reformer, genom hvilka samhället bör fortskrida till allt större och större fullkomlighet. Deremot kan man sålunda förstå, huru staten kan ha en historia eller en kontinuerlig utveckling, hvilket skulle vara alldeles omöjligt, om ett folk vore blott en summa af individer utan inre enhet och sammanhang. Men är nu staten en organisk enhet af det allmänna och det enskilda, måste hans ändamål ligga i rättens förverkligande, i att verka för de sedliga ändamålen i hela deras mångfald, i att åt såväl det allmänna som det enskilda gifva sjeliständighet och det lefvande sammanhang, som den politiska friheten fordrar — kortligen i att åt sina medlemmars mångfaldiga verksamheter bereda förnuftig sjelfständighet, så att de ej störande eller förhindrande ingripa i hvarandra, utan hålla sig hvar och en inom de gränser, som af deras ändamål föreskrifvas. Deraf följer åter, att staten är förpligtad att förhindra, rätta eller bestraffa, då någon enskild söker att skada en annan, hvarigenom han skyddar den rättsenliga verksamheten mot den rättsvidriga. Derjemte har staten att befrämja sina medlemmars organiska samstämmighet derigenom, att han tillhåller hvar och en att verka så mycket för sitt eget kända förnuftiga ändamål, att andra ej genom hans underlåtande eller motverkande af detta förhindras i uppnåendet af sina. Deremot ha å andra sidan de enskilda, såsom medlemmar af staten, rätt att sjelfständigt och utan hinder från statsmaktens sida bestämma i sina egna förnuftiga angelägenheter, så långt detta låter sig forenas med deras egna närvarande och tillkommande medlemmars samt alla andras rätt. Det är sälunda en förnuftsgiltig fordran, att kommunen skall få sjelf välja sina ombetsmän, sjelf förvalta sin egendom och pålägga sina medlemmar en viss skatt, handhafva polisen och fattigvården, sörja för sitt undervisningsväsende och sin andliga utveckling o. s. v. Dock är det gifvet, att kommunens mediemmar måste vara berättigade att hos statens styrelse anmäla klagomål öfver kommunalstyrelsens beslut och åtgärder; ty kommunen är lika litet någon stat i staten, som hon är att betrakta såsom en inrättning, för att underlätta statsförvaltningen. Staten måste öfver kommunen bibehålla alla de rättigheter, som fordras af sjelfva rättsideen eller icke åt kommunerna inrymma något större oberoende än det, som står tillsammans med hans förmåga att uppfylla sina pligter mot sig sjelf och sina medlemmar. Detta gäller äfven om statens förhållande till kyrkan. Af allt detta framgår, att det styrelsesätt är för den politiska friheten det bästa, som innehåller den största möjliga borgen för att statsmaktens innehafvare kommer att göra sig till ett oegennyttigt och troget organ för statens ändamål eller för sjelfva rättsidåen. Fört., som förut lika mycket uppträdt mot Mill och Laboulaye å ena sidan som Hegel, Herbart och Stahl å den andra, kritiserar nu våra svenska ny-liberala, hvilka vilja lägga statsmakten uteslutande i solkrepresentationen, såsom de enskilda statsmedlemmarnes uttryck, under det att, enligt dem, regeringen blott skall vara en verkstulighewmaskin för, ej en kontrollant af denna solkvilja. Är staten lika mycket höjd öfver alla en skilda tillsammans, som öfver hvar och en enskild för sig, så kan ingen åberopa någon förment rättighet att vara statasmaktens ursprungliga ionehafvare. Frågan om det monarkiska eller republikanska styrelsesättets företräde kan således icke vara någon annan än den, om statens förnuftiga ändamål uppnås tullkomligare, antingen derigenom att en individuel vilja utses att i sinneverlden representera staten och der utöfva hans makt — staten framträder neml. icke omedelbart i sinnevarldan ach hah a ro HA AR GAM du