Göteborgsposten – 30 oktober 1869, sida 1

klarhet och intresse. IIenrik Darnleys roll lämpar sig synnerligen väl sör hr Ahlström, och vi tro att om han allvarligt beflitade sig om att sjelf skapa den karakter han har att framställa lika mycket som han nu understundom söker att slafviskt efterhärma det minst efterföljansvärda hos en berömd samtida, han utan svårighet skulle kunna åstadkomma en tillfredsställande produktion. Hans väl nyanserade spel och framisägande af rollen i den svåra scenen med Knox berättigar till ett sådant antagande, hvadan vi vilja hoppas att denne i många hänseenden så lyckligt utrustade unge skådespelare alltmer och mer skall söka lösgöra sig från de mandranfall åt hvilka han understundom hängifver sig. Ingen seger vinnes utan strid, men ju svårare denna senare är, desto rikare lagrar vänta segervinnaren. Hr AÅhman har i vårt tycke anlagt en alltför kraftig, nästan grotesk mask och hans oböjliga organ lägger stora hinder i vägen, så snart det är fråga om att återgifva den fanatiske svärmarens imponerande och värmande vältalighet, men det märkes granneliga, att han studerat sig in i rollen, åt hvilken han, som sagdt, för hvarje gång lyckats ge mera relief. I alla de scener der det trotsiga, nyckfulla och energiska i Marias karakter fram träder är m:ll Åberg förträfflig och en till det yttre mera lämplig representant af denna lika sköna som olyckliga drottning tro vi icke vårt land kan framvisa. Såväl kritik som publik har också tör henne endast haft blommor, såväl i figurlig som verklig bemärkelse. För vår del skulle vi endast önska något mera värme i de ögonblick, då hos henne den älskande qvinnan ohöljdt framträder. Att hennes framställning i sin helhet emellertid hör till det bästa som vår scen någonsin erbjudit, är obestridligt, och vi tveka icke att i främsta rummet tillskrifva detta den ovanliga framgång som stycket rönt och utan tvitvel ännu flera gånger skall röna. Hr Österbergs Bothwell är en kraftigt an lagd skapelse — understundom måhända väl kraftigt — hans maskering är särdeles lyckad och hans apparition i jagtscenen väl egnad at röra ätven den stoltaste skönhets hjerta. IIr Wagner är som David Rizzio väl på sin plats och hans spel såvåk i törsta akten som i mordscenen genomtänkt, sansadt och af god effekt Deremot ha vi svårt att förlika oss med hr Boströms sätt att, så att säga, gläfsa fram sina repliker, hvarjemte han torde böra ihågkomma, att Darnley är Skotlands konung, till hvilken icke ens statssekreteraren Lethington, huru stor han än i sin egen inbillning må vara, talar med betäckt hufvud. Hr Furstenhosss yttre lämpar sig väl för William Taylors vackra roll, men den envisa heshet, hvaraf denne skådespelare en längre tid varit besvärad, har tyvärr låtit publiken gå miste om största delen af hvad han i ämnet haft att andraga-. Som något egendomligt i Björnstjerne Björnsons Maria Stuart kan anmärkas, att på samma gång stycket ur estetisk synpunkt icke kan anses som ett afslutadt helt, det efter andra aktens slut, akt för akt, när som helst kan slutas utan att åskådarne derigenom gå miste om upplösningen, ty denna finnes icke i stycket, utan i deras historiska beläsenhet, hvilka känna den vidare utvecklingen af Marias olyckliga öde. Tredje ak tens slutscener anse vi för styckets yppersta pointer, dervid Noraraaks karakteristiska musik och den lyckade sceniska anordningen jem väl spela en icke ovigtig roll. Louise Michaöli kom ännu en gång, sjöng, tjusade och gjorde en god gerning mot en strandsatt impressario på köpet. Måtte det icke dröja länge innan vi åter tå lyssna till hennes hänförande toner! Vi letva fortfarande i en uppsjö af lyri ska och dramatiska förlustelser: förut i vec kan Louise Michaöli och Maria Stuart, i afton fru Coy som Amina och Lumbyes orkester! Medge att man kan råka i valet och qvalet! Visserligen har man på förhand hört mycket godt om fru Coy, men nog har gubben Lumbye tonen både för sig och i sitt kapell. Helt säkert gör ni derföre en liten titt in på Mindre Teatern innan ni i afton går till Coys på Nya, vore ni också en ärad abonnent, Serien B. En härstädes ovanlig högtidlighet egdÄ rum sistl. Onsdags morgon, då hr M Doibell från Glasgow och m:ll Aggie Sawers, sedan nåson tid bosatt härstädes, efter episkopalkyrkans ritual af pastor A. Nicholson sammanvigdes i härvarande engelska kyrka. Efter engelsk sed var endast bruden kladd i bröllopsdrägt: nvit sidenklädning, krans af orangeblommor ch slöja. Brudgummen deremot bar vanlig sDromenadkostym: bonjour, grå underkläder, redelin halsduk och kulördt linne. Redan 1. 11 f. m. samma dag begåfvo sig de nyifta med södra bantäget på väg till hemoren, hvaremot brudens fader hr J. Sawers amma dag å Lorensberg gaf en splendid diör för bröllopsgästerna. Den lilla vackra yrkan var vid tillfället klädd med blommor ch grönt, hvarjemte hymner afsjöngos at en ame-kör. Till härvarande postkontor ankom häromagen ett bref med söljande mystiska adress: Halegonna björstenna Lowisa Biörglund ONA — —0 2 AA — — Mo D — — — — — — 22—2 — -C-AO