Göteborgsposten – 28 oktober 1869, sida 2

Knox, för att hos honom söka tröst och religionens balsam för de sår, han sjelf, och verlden, slagit. Vi vilja ej säga, att denna scen intresserat i desa utförande här. Den värmde ej å någondera sidan. Hr Åhman såsom Knox var endast den sträfve presten, hvars enformiga köld blef ännu kallare genom den oböjliga organen, eom ej kunde moduleras efter de olika skiftningarne. Äfven Darnley var i hr Åhlströms framställning mera den illa åtgångne gymnasisten än en bruten ung man, hvars stormiga passioner så strängt förfarit med honom, att han i sin förkrossning börjar söka hjelp mot dessa. Äfven hr A. har i denna och andra liknande scener ett sällsamt tonfall i rösten, hvilket är alltför konstladt, för att gripa, och för mjäkigt, för att kunna vinna någon. Knox kallas till drottningen, som vill söka att vinna honom eller åtminstone få honom att vara fördragsam. Här står den katolska drottningen och den oböjlige, stränge presbyterianen midt emot hvarandra. Det är en scen, som kunde vara af den största effekt. Författaren har dertill lemnat det yppersta material. Ilon böntaller om försoning, men han är obeveklig. Hård som klippan, men fanatsk, såsom blott en menniska kan vara det, predikar han upproriska satser och säger henne rent ut, att hon måste gå under, om hon ej afsvär den katolska tron. Varmt försvarar hon sig —; en väl nyanserad framställning —, men förgälves. Att denna scen ej varit af all den verkan, som den bort utöfva, dertill ligger skulden hos hr Åhman, hvars sträfva spel och hållning saknade just det, som gör en dylik figur begriplig och verkligt stor såväl på scenen som i verkligheten: värme, trons eld, flammande fanatism. Hade denna eld funnits, skulle den scenen varit bland de yppersta i stycket. Tillbakastött af Knox, vänder sig Maria till Bothwell, som uppmanar henne att lemna religionstvisterna och ej bry sig om dem. Det är ett annat tal detta. Det är lit och friskhet. Hr Österbergs varma återgifvande at Bothwell gör det helt naturligt, att Knox träder alltför långt i bakgrunden med sina allvarssatser. Med vaknande hopp utbrister Drottningen: Ni är bestämdt ej någon dyster protestant, ni är visst katolik? Bothwell: Sjelt har jag egentligen inte beräknat skilnaden, men det har jag märkt, att uslingar finnas i båda ... Låt derför dessa saker sköta sig sjelfva; blit menniska. qvinna, ungdom, drottning! Verlden har dock andra melodier än psalmer och andra lundar än kyrkogårdar! — Kom, jag vill fatta eder hand och föra eder till dans! Eller till stridens tummel på en ide häst! Tag lifvets krans och fäst den i edert värfriska hår, ni är fagrare än skogens se, tag som hon naturen i besittning, medan den ännu har doft. — hösten kommer tids nog! Det är ej underligt, att Maria värmes at dessa ord. Hon drömmer sig tillbaka till sitt glada Frankrike, der hon åter är drottnivg och känner glädjen öfver sitt hufvud. Liffuli kastar hon åter en af dessa lifstärningar, som hvarje menniska får i sin hand, och ropar: Ja, tag och för mig ut till min vårs aningsfulla längtan! Förrän man dör, måste man likväl lefva! ... Hos eder kan jag glömma, kan jag ännu bli lycklig! Jag känner det! I sanning, naturen har ock sitt altar, på det skola sorgerna offras! — Jag känner vid edra ord en lilslust, som jag ej tänker lemna ifrån mig. Det finnes andra kraf i ett ungt blod, än dem som läras af munkar! Man skall begifva sig af till festen. Darnley erbjuder sig att föra henne dit. Hon stöter hans arm tillbaka och tager Bothwells. Kanonerna dundra, hurraropen klyfva luften och glädjemusikens toner tränga fram till Darnley, som utbrister: Nu har hon segrat! — Och Jag förlorat! — Knox: Om du segrar, det vet jag ej; — men att hon förlorar, det vet jag ! De äro ensamma, Maria och Bothwoll, i skogen. Det är en frisk och herrlig morgon. Jagten har sitt rus, skogens ensamhet och snär locka. Svällando af mannakraft yppar han sin passion för henne och hon besegras. Darnleys öde är afgjordt. Ty en sådan man som Bothwell måste ega det helt, som han vill ha. Maria får lika litet ackordera med honom som med Knox. Den ene vill ha anden, själen hel och hållen; den andre krop pen. Lethingthon öfverraskar dem, då hor kysser honom, och fängslar i sitt intrignät Borhwell, som beslutar att döda den sjuke kungen. Denne har kallat drottningen till sig. De äro ensamma de båda. Vi ha förut anmärkt mot hr Ahlström, att passionerna hos honom öfvergått till hjertnupenhet. Denna njertuupenhet är nu ytterlig, tör att icke säga emmerlig. Mal Åberg har å sin sida antag gen mera haft historiens Maria i tankarne, än tragediens, ty hon lemnar åskådarne genom sin köld i den tron, att hon är med om 1 —