Göteborgsposten – 28 oktober 1869, sida 2

likna två vägar, som korsa hvarandra, började spuqvinnan. Kan ni se dem? — Ja, fortsätt ni bara. — Det är alldeles som om ni vore vid en vigskillnad. I fall ni väljer den ene blir allting bra, men följer ni den andre händer det er en stor olycka. Manuel kände sig ånyo beklämd. — Jag vet inte, återtog gumman, hvilken ni skall välja, ty fast man kan spå vet man icke allt; men efter som två alltid veta mer än en, tror jag ni bör lyda eremiten och återvända till Planche-Mibray. Mannel tvekade om han skulle lyssna till den gamlas ord eller ej. — Hr Manuel, fortsatte la Bräkaigne, det är bestämdt lugnare på Planche-Mibray än i skogen. — Ni har rätt, mor Bråkaigne sade han och vände om sin häst. En skollande fanfar hördes i samma ögonblick genljuda mellan klipporna och en ryttare sprängde fram ur skogsbrynet emot Manuel. Den nykomue, hr Bompoint var notarie i Chåtel-Censoir och en passionerad jägare, hvilken för sitt glada lynne och sin uthållighet i dryckeslag var omtyckt och eftersökt af alla, som kände honom. — Låter ni spå er mir de Maugeville, sporde han besvarande Manuels helsning. — Rätt gissadt.