Göteborgsposten – 26 oktober 1869, sida 2

det reformerta partiet och anhängare af förbundet med England, för hvilket han äfven ville vinna henne, ehuru utan framgång. Emellertid kallade henne allt tillbaka till sitt land, hvilket hon såsom barn lemnat. D. 14 Aug. 1561 gick hon ombord, för att segla hem, följd af bland andra Brantome, som efterlemnat en rörande berättelse angående hennes afresa från det kära Frankrike, hvars kust vid synkretsens rand hon tillropade: Farväl Frankrike! Farväl Frankrike! — jag får väl aldrig skåda dig mer:. Efter fem dagars resa var hon åter i Skotland, hvilket syntes henne så vildt, så fattigt, i jemförelse med det förfinade, rika Frankrike. Med en tarflig eskort begaf hon sig till lolyrood, dit Edinburgs borgare kommo om aftonen, för att fira hennes återkomst och visa sin glädje genom psalmers afsjungande, under accompagnementet från missljudande tresträngade violer. Ivilken skilnad mot truba durernas sånger till lutans smäktande toner! IIon var främling i sitt eget land. Pastän sjelf katolsk drottning, gjorde hon lord James till sin förste minister och Lechington till sin statssekreterare, ehuru båda voro chefer för det protestantiska partiet. Hon villa dermed visa sin fördragsamhet tör den under hennes frånvaro verkställda religiösa reformen, och begärde blott samvetstrihet tör sig sjelf. Jag har beslutat icke uröfva tvång mot någon af mina undersåter; men jag önskar också, att alla må hysa samma tänkesutt i afseende på mig — så lödo hennes ord. Men härpå ville ej de ifriga pressbyterianerna gå in. Presterskapet, med Knox i spetsen, ropade, att ingen afgudadyrkan finge åter införas, och då, Söndagen efter Marias återkomst, messan förrättades i hennes enskilda kapell, utbrast ett uppror, som dock undertrycktes af hennes broder lord James. Orosandan hos protestanterna fortlefde dock och fann näring i det för skottarne ovanligt glada hoflif, som Maria börjat införa och hvilket Knox förbannade från sin predikstol såsom oheligt. En snillrik fransk adelsman Chastelard förälskade sig i den fria och sköna drottningen och dolde sig under sängen ihenves rum, för att öfverraska henne. Hon lät lord James eller Murray, såsom han numera kallades, gripa den olycklige, som två dagar derefter afrättades för sin djerfhet. Denna händelse gjorde ett stort och oangenämnt uppseende. Och alla önskade att drottningen skulle genom ett nytt äktenskap undvika de faror, för hvilka hennes skönhet och enko stånd utsatte henne. Hon ville antaga Don Carlos, men vågade ej på grund af protestan ternas protester, hvarför hon, som ej ville ha någon annan furste från kontinenten, beslot att förmåla sig med någon inländsk man, hvar om både katoliker och protestanter ifrigt an höllo, uppenbarligen hotande att icke tilläta motsatsen. Så lödo hennes egna ord. Elisaboth lät föreslå sin egen favorit Ro bert Dudley; men Maria ville ej beqväma sig Lill att gifta sig med sin egen rivals undersåte. Snart anmälde sig dock en annan friare, till hälften engelsman, till hälften skotte. lord Henrik Darnley, son till grefven af Lennox, af familjen Stuart, och Margaretha Douglas, dotter till grefven af Angus och Margaretha Tudor, Jacob IV:s enka. Darnley anlände till Skotland d. 23 Sept. 1564. Maria Stuart mottog honom med mycken ynnest. Hon fattade snart kärlek till honom och kunde ej längre dölja sin böjelse, så att, då Darnley insjuknade, hon ej lemnadhonom hvarken natt eller dag, utan vakade öfver honom i hans rum, som om han redan varit hennes man. Hennes beslut var sattadt, fastän äfven det barmade protestanterna. Hon lyckades dock öfvertala Lethington att gå in derpå, men var ej så lycklig med sin bror Murray, som redan aflägsnat sig från hofvet och ej kunde förmås att gifva med sig. Jag ser val hvart han syftar, sade Maria, hano skulle vilja sätta kronan på sitt eget hufvud. Och för att skaffa sig något stöd emot honom, lät hon den tilltagsno grefven af Bothwell återkomma från Frankrike, medveten om att han var Murrays personlige fiende. Murray tillställdo ett formligt uppror, hvilket naturligtvis påskyndade Marias förmälning med Darnley. Söndagen d. 29 Juli 1565 stod bröllopet, sedan hon dagen förut törlänat honom titeln af konung. Vid vigseln, som ogde rum i Holyroods kapell mellan kl. fem och sex på morgonen, bar hon samma sorgdrägt, som hon haft sedan sin förste man