Göteborgsposten – 22 oktober 1869, sida 1

klingar Angelus-ringningen, uppmanande till frid och försoning. Den kärlek, som gifvit galerslafren styrka att bryta sina fjettrar och uthärda trötthet, faror och hunger lät åter höra sin röst. Han var nu fadren, som trånade efter sitt barn. Det första huset, vid den gata han beträdde i Coulanges, var ett slags krog der flottkarlar och sjömän hade sitt tillhåll. Då Fanfreluche gick der förbi, rullade en ung man ett vinfat, öfver gården och en ung qvinna satt på dörrtröskeln, med ett spädt barn på sina armar. Den moderliga kärleken gaf hennes vackra ansigte ett ökadt behag och hennes röda läppar smålogo så intagande att Fanfreluche stannade och betraktade henne. När de olycklige vilja beherrska en våldsam sinnesrörelse, söka de oftast styrkan i vinbägaren. Önskar ni något, gamle far? frågade den unga qvinnan vänligt. — Mitt vackra barn, svarade Fanfreluche, jag skulle gerna vilja ha en sup. — Följ då med mig, sade värden och gick förut in i krogsalen. Med en ödmjuk min, lade Fanfreluche en af sina franes-stycken på disken. — Tag vara på era pengar, far, återtog den unga qvinnan. Hvarifrån kommer ni, kanske ni ämnar söka arbete i Coulanges? fortfor hon i hjertlig ton. — Ja, jag hoppas att få sysselsättning. — Det får ni också säkert, af