Göteborgsposten – 22 oktober 1869, sida 1

herrliga läran med dess evigt oförvanskliga sanningar. Det är derför skäl att för en stund egna uppmärksamhet åt denna sak och att om möjligt söka förstå, hvad terräng en liberal katolik innehar — desto heldre som vi redan i flera år påpekat, att detta närmande mellan till en början de liberala protestanterna och katolikerna ej skall uteblitva, om vi än icke kunde förutse, att det sannolikt skulle komma att inträffa så snart, som påfvens beslut att inkalla det ekumeniska mötet låter antaga. Det är en allmänt känd och erkänd sak, och den förnekas ej ens at de djersvaste jesuiterne, att de lärosatser om påfven och jungfru Maria, hvilka nu så ifrigt tramhållas, icke äro och aldrig varit bland antalet af de lärosatser, som romersk-katolikerna äro tvungna atl tro på. Det är så säkert som något sådant kan vara, att man kan spåra deras historia; att de uppkommo långt efter Christi och Apostlarnes tid, att de gradvis utvecklats i skolorna och af teologiska skriftställare, och att päfven och hans kyrkomötes anspråk på att göra dem till trosartiklar i sjelfva verket äro, under hvilken slöja de än må höljas, ingenting mindre än anspråk på en högsta lagstiftande och lagskipande makt öfver menniskornas samveten. De äro anspråk hos påfven på att tå stifta lagar under förevänning af att förklara traditioner, och att susta lagar om ej allenast hvad som skall göras och tänkas, utan äfven om det, som skall ske och skall hatva skett. Om påfven skapar den trossatsen, att Maria for kroppsligen upp till himlen, så kan han endast göra det, derför att han har makt till att göra motsvarande förklaringar i afseende på vissa timade händelser, hvilka äro bindande såsom lagar för hela den kristna verldens religiösa medvetande; ty hvad skilnad finnes det väl mellan påståendet, att hela menniskoslägtet är, under hotelse af fördömelse, bundet vid att tro en berättelse om en sak, angående hvilken det ej har någon särskild kunskap, och den förkiagen, att någon bar makt att bestämma, det en sådan och sådan händelse verkligen timade på gifvet ställe och tid? Frisinnade katoliker kunna med den mest obestridliga kraft påstå, att man under tidigare perioder i deras egen kyrkas historia aldrig skulle lyssnat till sådana anspråk som dessa. De kunna säga, att de högsta katolska myndigheter kunna anföras såsom bevis för satsen, att det endast är såsom vaktare af bestämda traditioner — ipsius Christi ore ab apo stolis accepte, aut ab ipsis apostolis Spiritu Sancto dictante quasi per manus tradite (för att begagna Tridentinermötets ord) — som kyrkan har rätt att uppställa dogmer, och att, då en församling af biskopar vill gifva dylika traditioners karakter åt afgjordt moderna lärosatser, dotta är ett oriktigt och svekfullt begagnade af makten, såsom sådant alls icke berättigadt till någon aktning. De kunna med tull sanning säga, att det är en sak att med stigande klarhet bestämma satser, hvilka kyrkan från början hyllat i en eller annan form, och en annan att framkomma med alldeles nya lärosatser under denna mask: att dea förstnämnda rätten af katolikerna alltid tillskrifvits kyrkan, utan hvilken bon för öfrigt knappast kan antagas existera, under det att den andra rätten deremot är oförenlig med hennes grundprinciper och särskildt med den principen, att den kristna tron var en gång för alla gudomligt uppenbarad och ej kan erhålla några tilllägg. Om man skulle spörja dem, hvem som skall afgöra öfver sådana frågor i sista instansen och huru det är möjligt att kriticera påfvarnes och kyrkomötenas beslut, utan att falla i den protestantiska villfarelsen om det