Göteborgsposten – 22 oktober 1869, sida 1

enskilda omdömets rätt att profva, så kunna de svara, att det i ingen institution är möjligt att uppsätta ofelbara bestämmelser, för att komma till en riktig slutsats i hvarje möjligt fall; att teorien om påtvens ofelbarhet t. ex. icke förekommer möjligheten af en felbar eller kittersk påfve (och det har funnits både selbara och kätterska påfvar), hvilken kunde t. ex. användas till protestantismen och vända ryggen åt sina föregångare. De kunna med fullt skäl säga, att om kyrkan är en gudomlig inrättning, i besittning af en underbar uppenbarelse och tradition, gå skall detta faktum vara ett oändligt mera säkert och godt försvar mot hennes antagonister, än någon gilven lagbestämmelse, genom hvilken sanningen kan utarbetas såsom en blott mekanisk följd. Med ett ord, det förefaller oss som att de frisinnade katolikerna kunna ha förträffliga skäl för sig mot det ultramontana partiet, för så vidt som blotta skälen kunna göra något. Men de frisinnade katolikernas olägenhet är den praktiska omöjligheten af att kunna förena någon form af katolicism med denna ännu obestämda sträfvan, som vi af brist på ett bättre namn måste kalla liberalism, och hvilken, såsom fallet med pater Hyacintbe och tlera tydligen bevisar, har stark dragningskraft åt den moraliska och andliga sidan för såväl fromma katoliker, som fromma protestanter. Den moderna civilisationen med dess humanitet, dess ifriga sympati för hvarje form af lidande, dess otålighet öfver undantagsrättigheter, dess sträfvanden till jemnlikhet och broderskap, har ej blott till det yttre, utan äfven till det inre stor likhet med vissa phaser af kristendomen sjelf. Denna likhet är så stor, alt den för vissa framträder såsom en oöfvervinnelig frestelse att söka sammanblanda do tvenne sakerna. Hvarför — frågade Lamen nais och flera af hans anhängare — hvarför kunna icke kyrkan och revolutionen fullständiga hvarandra? IIvarför skulle icke kyrkan så att säga döpa revolutionen och förse den med denna anda af frid, menniskokärlek och ordning, som den så väl behöfver? Denna fråga har uppstått både i Frankrike, England, Tyskland och Förenta Staterna, inom såväl protestantiska som katolska sinnen. Det verkliga sväret är, att det är omöjligt att sitta på tvenne stolar Sådan kristendomen predikas, är hon på visst sätt i strid mot vår tids uppfattning. Det är neml. omöjligt att förena så dana lärosatser som den om evig fördömelse med modern filantropi. Men med den eviga fördömelsen sammanhänger så mycket af hela kristendomsbyggnaden, att den moderna civilisationen måste en gång, och snart nog, fordra, att dess anhängare bland såväl katoliker som protestanter skola taga ett afgörande steg och ställa sig på den ena eller andra sidan. Den andliga utvecklingen går städse framåt: den får ej stanna eller hvila. Den, som ej är med den, måste vara emot den, och den, som är emot den, måste brottas med den. Den brottningen är våldsam: tusendeåriga föreställningars konstigt hopfogade byggnad med alladess arkitektoniska påsmetningar kunna dervid falla och under sina ruiner begrafva mycket, hvars öde skall bli att vara gödningsäm net för nya föreställningar, hvilka skola i sin ordning föra menskligheten framåt, tills hon äfven öfvervunnit deras ståndpunkt — allt under det sanningens oförgängliga sol lyser öfver dessa det andliga lifvets vexlande former på jorden.