Göteborgsposten – 21 oktober 1869, sida 1

het. Dessa omdömen, gifna äfven af personer, hvilka icke alltid delat hans åsigter och med hvilka han på den publicistiska arenan ofta skiftat svärdsslag, hafva dock vida öfvervägande utfallit så, att han dermed bör finna sig fullt belåten; desto heldre som den publicistiska verksamheten också är ett yrke, och inom detta likasom inom alla andra yrken — det är ej värdt att sticka under stolen med den saken -— rätt ofta spåras afundsjuka yrkesidkarne emellan. Vackert är detta visst icke, men faktiskt är det, och publicisterna äro inga gudar, utan rätt och slätt menniskor, de också. Emellertid, de af hr Sohlmans talrika kolleger som äro högsinnade och rättrådiga — och dessa utgöra flertalet — hafva skyndat att vänligt trycka hans hand till afsked, att erkänna hans stora förtjenster, hans ärliga, trisinnade och energiska sträfvan såsom publicist och såsom främst i ledet under en lång och skickelsediger period, hvilken skall intaga ett framstående rum i vår utvecklingshistoria, och i den skall äfven hr Sohlmans namn införas. Han har städse entusiastiskt lifvats af och lefvat för stora id6er, och har icke ett enda ögonblick tvekat att för deras befrämjande göra stora enskilda uppoffringar. Det må vara den tillåtet som i mer än tolf år stått i nästan daglig beröring med hr Sohlman, att få vitsorda, att jag, hittills åtminstone, aldrig sammanträflat med någon hvilken vid alla tillfällen så obetingadt och så högsinnadt emnat sina enskilda fördelar åsido; med hänseende till dessa har hr Sohlman hvarken varit energisk eller praktisk. Jag betviflar att någon förgäfves vädjat till hans hjelpsamhet; den har varit nästan obegränsad, och den har ofta öfverstigit hans krafter. En af hans kolleger inom pressen, som annars städse gör anspråk på en viss ridderighet, har nu i det kritiska ögonblicket förzätit den, påverkad sannolikt af en plötsligt trambrytande jalousi. Visserligen har också nan erkänt hr Sohlmans förtjenster. men lagt vida mera vigt derpå att han i några frågor tillhört minoriteten och i dessa lidit nederlag. Må så vara! Men erkännas bör dock, att äfven på det publicistiska området vittnar det om större mod att kämpa mot strömmen, än att braskande simma med strömmen. En annan kollega har ändå mindre betedt sig som en gentleman mot hr Sohlman. Dagligt Allehanda beklagar visserligen Åatt en tcamstående och i många fall förtjenstfull publicistisk verksamhet är slutad, men i sammanhang dermed uppdukas i väl valda ordalag en hel rad af försätliga insinuationer. Nämnde tidning meddelar nemligen, att sedan Aftonbladet öfvertogs af ett bolag, så blef röljden deraf en begränsning af hufvudredaktörens bestämmande rätt i afseende på tidningens innehåll; vidare att den oundvikliga följden af hufvudredaktörens beroende af bakom honom stående personer skulle högst menligt inverka på sjelfva tidningen och framtörallt göra hufvudreduktörens egen ställning outhärdlig; vidare att från ett annat håll icke förspordes någon eftergift i anspråken på tillmötesgående från redaktionens sida; och slutligen, att allt detta var en pressning mellan sköldarne, som måste taga ett slut. Dessa insinuationer hafva ingalunda gjorts i afsigt att framhålla hr Sohlman såsom en martyr — långt derifrån! — utan för att kasta skugga på en mångårig publicistisk motståndare, för att diffamera det nya Aftonbladsbolaget och den nya hufvudredaktören, och för att äfven få säga något gement om hr Wallenberg. Det skulle nödvändigt antydas att å ena sidan hr Wallenbergs patronage i Aftonbladet å andra sidan de bakom hufvudredaktören stående personernas missnoje dermed att hr Sohlman i Aftonbladet inrymde hr Wallenbergs svar på Göteborgs Hand. och Sjöf.-tidnings anfall, vållade hr Sohlmans atgång, under det att Dagligt Allehanda tillika uttryckligen angaf att häradshöfd. Dufva alltsedan bolaget stiftades haft den ytterst bestämmande makten i sin hand. Men hvad kan väl egentligen meningen härmed vara? Att bereda aflopp för en länge närd ovilja? WWWA w— — Hvar finnas dessa penningar? 2A2A.... J frågade