Göteborgsposten – 13 oktober 1869, sida 1

m i genom guldets glans, sa hade den stackars öfvergifna slickan fillt många och heta tårar den dag, då hennes älskare som gift trädde ut fran Sainte-Clotilde. Hvarje dag och timma under de näst följande sex månaderna, hviskade eu stämma i hennes hjerta: det är han, så ofta hon hörde manliga fotsteg återljuda i trapporna eller ringklockan förkunnade att någon besökande önskade bli insläppt. Men markisen var en man af heder. Han hade gift sig af pligt och ansåg sig icke ha rättighet att återse sin älsksrinna, som kanhända ännu var honom lika kär. Pauline återsåg honom aldrig samt begrep slutligen det bandet dem emellan var för alltid brutet. Från denna stund, började hon försöka döfva sin sorg genom att resa och besöka offentliga nöjen och sammanträffade derigenom händelsevis med Corinne Destremont. De blefvo vinner. Paulines smärta antog efterhand en mildare karakter och hon sade till sig sjelf: — Jag är en konstnärinna och vill icke bli en kamelia. Jag vill ej heller ha en beskyddare, som skulle taga mig ifrån teatern, utan jag skall noga hushålla med mina inkomster såmt lefva för min konst, så träffar jag nog en dag en god och bra man, som älskar mig och hvilken jag skall vara trogen. Kort efter det hon fattat detta beslut, såg hon för första gången Manuel de Maugeville på teatern. Manuels förbindelse med Madeleine Bertin hade gifvit honom en viss ryktbarhet. Han var ung, vacker och känd för att vara qvick.