Göteborgsposten – 13 oktober 1869, sida 1

— —— — —————— .— herren kan exploitera när så göres behof, tilllika med sarhägan att någon af motsatt äsigt skulle af Stockholms stadsfullmäktige väljas till ledamot af Första kammaren (på hösten 1866) voro nära att dit införa frih. Bonde. Man torde kunna antaga att friherren verkligen fick glänta på dörren till följd af hr sidenfabrikören K. Å. Almgrens ihärdiga bearbetuingar och Dagl. Allehandas hänsynslösa artiklar, riktade mot motsidans kandidat, hvartill ytterligare kom att några stadsfullmäktige bibringats den föreställningen att man borde rösta på frih. Bonde, för att dermed betyga honom sin tacksamhet tör friherrens besvär vid industriutställningen. Alla dessa förenade omständigheter törskallade frih. Bonde — 42 röster. Riksdagsmannavalet hos Stockholms stadsfullmäktige förrättades den 3 September (1866) och frih. Bonde var så säker på att blifva invald i Första kammaren för hufvudstaden, att han redan till påfoljande dag hade låtit invitera några och femtio stadsfullmäktige till en finare sexa på hotel Suede, der naturligtvis Ålöftets bägare skulle tömmas. Emellertid hade ödet så fogat att frihandelsåsigterna voro öfvervägande hos stadsfullmäktige och att hr Wallenberg blef vald i stället för frih. Bonde; men detta nederlag ha också aldrig protektionisterna kunnat glömma och ännu råkar Dagl. Allehanda i raseri då hr Wallenbergs namn nämnes. Men huru gick det nu med sexan på hotel Sudde efter det misslyckade valet? Blef den inställd vi anseende till mellankommande hinder?? Nej, visst icke! Men den konverterades i hast. Derigenom att minst ett femtiotal nya bjudningsbref utsändes, blef sexan omgestaltad till ett — valmöte för frih. Liljencrantz. Jag dristar betvifla att detta arrangement gjorde något till eller ifrån i afseende på den senares val till ledamot i Andra kammaren; men emellertid betäckte frih. Bonde på ett ganska fyndigt sätt sin reträtt, och det var hufvudsaken. Nu vore det särdeles intressant att veta när och hvar eder ärade kollega i Göteborg rätteligen igenfunnit frih. Bondes frisinnade åsigter i handelspolitiken, och hvarpå den förutsättningen rätteligen grundar sig att just trin. Bonde och grefve Piper skola råka i kollision när de sammanträffa i Andra kammaren? Jag vågar dock icke bestämdt förneka möjligheten af att frih. Bonde kan antaga en lutande ställning åt frihandelssystemet, ifall sådant blir nödvändigt för friherrens egen politik under riksdagen. — För skizzers komplettering bör jag ytterligare meddela en ganska karakteristisk episod. När srih. Åonde senast uppträdde hos Stockholms stadsfallmäktige (friherren afgick sedan hans kandidatur till Första kammaren misslyckats) vid en konklav som de höllo med anledning af det förestående valet (1866) till ledamöter i Första kammaren, anmodade frih. Bonde sin vän hr L. J. Hierta att interpellera honom, och denna lilla tjenst uttörde hr Hierta, alltid välvillig, blott det icke gäller statsanslag; men på samma gång omtalade han med odiplomatisk öppenhet att det var trih. Bonde sjelf som anmodat honom framföra interpellationen. Det sålunda friherren beredda tillfället att utveckla sina åsigter förskaffade honom likvisst icke någon rösttillökning; men deremot berättades allmänt att friherren efter det lysande föredragets slut mottog fabrikören Almgrens lyckönskningar, hvilka bestämdt uteblifvit, om friherren uttalat sig för frihandelssystemet. Så gestaltade sig sriherrens åsigter i handelspolitiken 1866; om de sig på den ståndpunkt som eder kollega vill göra troligt, så skall jag — framdeles derom törvissad — ingalunda underlåta att derom ge nast underrätta er. Mycket här i verlden beror på konjunkturen. Åtskilliga omständigheter gifva vid handen att den af regeringen beviljade oktrojen för. Fröri-Ludvika banan åstadkommit någon oro, kanske ock afund. Nu heter det, att om man blott vetat al att denna bana hade kunnat upplåtas till ett enskildt bolag, så skull ett sådant, uteslutande svenskt och absolut oegennyttigt, genast hafva bildats. Förr har det ofta upprepats, att enskilda kapitaler saknades för dylika företag och ständigt har yr kats på statens handräckning. Nu klandras strängt att icke srakttaxan på den blifvande banan på förhand noga bestämdes — annar: beter det att man ej bör reglemeutera för der I enskilda företagsamheten utan lemna konkur