Göteborgsposten – 11 oktober 1869, sida 2

set, var vädret lika vackert som i dag, hvarför jag med förtjusning genomströfvade Cucuphacs vackra skogar, som egentligen utgöra Versailles park. Min kusk följde mig på afstånd i händelse jag skulle behöfva hans hjelp, och min Pony, hvilken fått lösa tyglar förde mig kors och tvärs öfver de besynnerligaste vägar. Vid tretiden började solen luta till nedgående och jag tänkte på att återvända, då bullret af en besynnerlig musik trängde till mina öron. Jag säger bullret, ty dessa toner hade något vildt, gällt och oharmoniskt som kunnat jaga en med musikaliskt öra begåfvad person på flykten. Och likväl utöfvade de en sällsam dragningskraft på mig. Den gångstig, på hvilken jag befann mig, ledde till stora vägen framåt Vaucresson. Jag lät min häst trafva i denna riktning och urskiljde slutligen att den skärande musiken var en trio af tambeur de basque, säckpipa och kastanjetter. Efter en fjerdedels timmas hastig ridt, såg jag tydligt de små hvita husen i Vaucresson, hvilka ligga på ömse sidor om vägen. Midtpå denna väg gaf ett zigenarsällskap en föreställning för tolf å femton skådelystna bönder. Jag höll in min häst och drog mig bakom en häck, hvilken skyddade mig både för solstrålarne och obehöriga blickar fastän jag kunde se allt. Min kusk höll sig ungefär hundra steg bakom mig. Zigenarne voro omkring sju eller åtta till antalet. . En qvinna dansade en bolero, ackompanjerande sig