Göteborgsposten – 8 oktober 1869, sida 3

och presternas sång af De profundis öfverröstade solkmassans mummel. ——— — San Gennaro. En engelsk resande beskrifver på följande lifliga sätt ett årligen återkommande mirakel, hvarpå de katolska andliga i Neapel bjuder de troende. Kl. 8 d. 19 Sept. på morgonen väcktes vi för att skynda till katedralen. S:t Januarii (San Gennaros) förtorkade blod skulle kl. 9 f. m. af sig sjelf börja tlyta, och som vi skulle af kardinalen erhålla tillstånd att åskåda underverket, var ingen tid att förlora. Hans eminens hade emellertid lemnat en tjenare befallning att ledsaga oss, och då klockan slog tre qvart till nio, befunno vi oss välbehallna i sakristian i San Genuaros kapell. Denna sakristia är ett slags foyer till den stora teatern, kapellet, och i sanning mycket lik en foyer var detta rum. Der fanns en stor mängd folk. Damer sutto och konverserade med unga andliga af ett slipadt utseende; en lekman här och der; tre engelska främlingar, hvilka ingalunda tycktes känna sig i sitt element, men som deremot syntes beslutna att skaffa sig de bästa platserna; prester som påtogo sig sina mess-skjurtor för att deltaga i messan; andra prester af alla grader och åldrar i svarta rockar och hvita liftröjor, riktiga underverk af tvättningsoch strykningskonsten, hjelpande de andra på med mess-skjortorna eller sköljande de heliga kärl, hvilka förut blifvit begagnade, eller ock görande ingenting alls; en grekisk biskop i purpur; en tysk kanonikus med ett sällskap preter från Salzburg; en eller ett par munkar, barfotade och i kapuschonger. kn hvar snusade mer eller mindre, och genom den brokiga mängden trängde uvarannan eller tredje minut en från kyrkan kommande prest i sin korkåpa, med den öfvertäckta kalken i handen och ännu mumlande på slutorden at ritualen. Nu inträdde i svarta kläder och färgad stola en lång, torr, rak och lugn prest med glasögon. Det var erkebiskopens skattmästare, en cavaliere — en riddare — at San Gennaro-orden. Det var han som så att säga skulle utföra underverket, och för honom presenterades vi af kardinalens betjent. Ilall er efter mig., sade han, intet blir af, förrän jag är der, så att ni ha mycket god tid. ter inträdde en tjock, kort person med ett hö vigtigt, för att icke säga sjeskigt utseende i frac och kulörda pantalonger och med en grön bandstump i knapphålet. Det var Maestro Guidici, en representant för stadsauktoriteterna. Dessa båda inneha de tyra nycklarne, som äro nödvändiga för att öppna skåpet som innehåller det famösa helgonblodetEn hvar tränger sig nu närmare den pas som leder till kapellet, och den som är van vi lika samlingar kan förutse att en Årusning: är fö stående. Och en vildare rusning än denna kan jag ej erinra mig ha varit med om. Genom en krokig korridor, genom en trång dörröppning, öfver några altartrappsteg, mot en mycket hård bronsport bar det af, och slutligen störtade vi likt en lavin in i sjelfva kapellet, mellan en file af bajonetter, hvilka rörde sig på ett obehagligt sätt i närheten af våra anleten. Godt, sade en prest helt nära intill oss, hvilken ledsagade några damer, att detta går väl är underverket n:o 1 och det mycket väl exeqveradt ändå! Vi skyndade framåt tills vi befunno oss på stegen af högaltaret nästan lika hoppackade som vi voro minuten förut i sakristian. Kapellet San Gennaro är till det inre en byggnad som gör snarare ett gladt intryck än motsatsen; det är rymligt, luftigt, med öfverflöd af dagsljus, af fögyllningar, målningar och och kopparportar. Hur uppfylldt det var med folk! Icke ett qvadrattums rum till öfvertlöd någonstädes. Det var uppfyldt ända intill altarskranket och den enda plats som var ledig var den trånga gång mellan soldaterna, på hvilken vi kommit. Alldeles intill altarskranket var ett antal gamla qvinnor, mer eller mindre fula, hvilka benämnas helgonets slägting och äro nästan lika angelägna för miraklet som cavalieren och deputeranden. Vi se på dem och på hopen i allmänhet och sedermera på altaret — ett underverk af drifvet solidt silfver af den sämsta smak — och ha sedan ett litet lifligt gräl med en hetsig italiensk herre, som derföre att vi ej vilja gå ned från det trappsteg vi äro på, anklagar oss för att försöka komma upp ett trappsteg högre. Men detta trefliga intermezzo afbrytes plötsligt af de mest rysliga ljud jag någonsin hört. Det kommer från helgonets slängtingar och liknar qväkandet af oräkneliga gigantiska grodor. Gloria Patri et Filio et Spritui Sancto, et nune et semper et im scecula sceculorum. Amen!, äro de ord de qväka gång efter gång med en besynnerlig och alldeles obeskritlig skärpa. Vi se oss om och finna nu en proc ion komma emellan bajonetterna; deltagarne bära rika röda biskopsmossor och likaledes dyrbara korkåporCavalieren och deputeranden detaga i denna proces sion — den senare med en röd broderad nattsäck i handen och seende mera vigiig ut än någonsin. Cavalieren åter var en klippa, hvilken intet kunde röra. De gingo bakom altaret, men kommo straxt äter fram på vår venstra sida med en stor mängd tända ljus och en förgyld staty i kroppsstorlek af San Gennaro, hvilken nu bars fram till altaret. Hans gamla mitra och korkåpa togos af, hvarefter nya sadane, påkläddes helgonet, som sålunda åter blef snyggt och rent. Un ny paus uppstod och nu framträdde åter våra båda vänner, denna gång på den sida af altaret der vi befunno oss, alieren med någonting doldt innanför bröstet af sin klädnad och efterföljd af en biträdande prest hvilken bar ett tändt ljus i en liten flat porslinsljusstake samt deputeranden med sin röda nattsäck. Cavalieren var en affärsman. Han förlorade ingen tid utan ställde sig upprätt framför altaret och höll framför sig och vänd mot oss något som liknade en liten rund vagnslykta med en krona öfverst och ett handtag i botten. Detta var det relikskrin, hvilket innehöll Å:t Januarii blod, och jag bekänner att jag blef litet underlig till mods då jag såg någonting som blifvit så mycket omtaladt och som jag hört så mycket omtalas. En hvar knäböjde och de gamla qvinnorna började skrika ännu mera misslindande än nåsvaoansin Man iag var heslnten att in