Göteborgsposten – 8 oktober 1869, sida 3

net, funnos tvenne mörka kroppar. och af hvad jag visste förut utgjorde detta det fasta ämne som jag snart skulle se försätias i flytande tillstånd. Det irvarades i en liten rund ua ocj sallkomligt klotformig butelj med et slaos krusad prydnad öfverst kring halsen. Buteljen syntes kanna rymma halftannat vinglas och ämnet upptacer omkring trefjerdedelar af dess rymd. t skrinet finnes äfven en liten tlaska, hvilken dock icke innehåller annat än några få fläckar, qvarlefvorna at det blod som en gång deri förvarades men blef stulet at en konung af Spanien eller någon annan kunglig tjuf. Vagnslyktan är nätt och jemt så stor att den rymmer dessa båda glaskärl och det lilla spelrum gom de skulle kunna ha hindras derigenom att något ämne blifvit hårdt instoppadt under botten. Men det är ganska mörkt inom det lilla helgonskrinet, dels tillfölje af dess ringa utrymme och dels emedan det är så smutsigt och dammigt. Sedan cavalieren öfvertygat deputeraden om att blodet är hårdnadt — å duro — börjar cavalieren att sysselsätta sie med det egentliga af dagens affär. Han vrider vacnslyktan åt alla håll och håller den först med kronan och sedan med handtaget uppåt, men vänder alltid glassidan mot oss och alltid så att ljuset är bakom. Fem minuter — de örefollo mig lika femton — förtlyta sålunda utan att någon förändring försiggår i buteljen. Derefter vända sig båda presterna mot altaret: hjelparen sätter ned ljuset och läser några ord ur en bok; cavaieren upprepar dessa ord alltid med handen hviande på vagnslyktan. och de öfriga presterna upprepa orden efter honom. På en gång börjar qväkandet från de gamla qvinnorna ljudeligare än nåzonsin. Gloria Patri Åc. Åintaci (lljelp oss!) och andra ord kunde jag uppfatta, men skriket ordentist döfvade mig. Två eller tre minuter förflyta på detta sätt, och så vända presterna sig åter mot oss samt börja att vrida lyktan på nytt. Slutligen tyckes ytan på det i buteljen befintliga ämnet börja förändras, då kärlet vändes upp och ned, mycket litet, men dock, såsom det en gång sades vid ett helt annat tillfälle fe pur si muove. Commincia — nu vörjas det! — utropar någon; deputeraden för hvilken underverket visas bekräftar det; cavalieren viftar med en näsduk; någon som befinner sig nedanför astar blad af rosor upp öfver oss allesammans; vi höra ljudet af vingar och ett dussin sparfvar eller ärkor flyga upp mot fönstren uppe vid taket, en war rör på sig och mumlar ord af belåtenhet och orgeln spelar en hymn, som har flera verser och i vilken de gamla qvinnorna öfva sina sträfva röster till större fördel än förut. . Men hvad helst andra må vara, cavalieren är icke upprörd. Ilan har sin affär att utföra och han zör det på ett nobelt sätt. Utan att se på något särskildt blickar han ut i rymden och fortsätter att vrida och torka lyktan ännu en liten stund och alltjemt med samma orubbliga lugn. Ytterligare fem minuter och blodet är nu fullkomligt flytande. Cavalieren visar det ånyo för deputeranden med stor betänksamhet, och den senare kysser det på ett österländskt sätt, icke blott en gång på vårt kalla nordiska sätt, utan först en kyss, så ett korstecken för pannan och så ytterligare en k Han tager derefter den röda nattsäcken och försvinner. Vi fi derefter allesamman kyssa reliken på följande s — Cavalieren och hans medhjelpare kommo midt emot mig; först torkade han glaset på lyktan och höll den derefter tätt intill mina ögon, så att jag med tillhjelp af ljuset på andra sidan kunde se igenom den. Der lägo buteljerna i deras gamla dammiga näste, den ena till höger, den andra till venster: det var liksom att blicka in i något förbjudet ställe och hade en bismak af detta kittlande nöje. Derefter vände han uppochned på lyktan och jag såg nu vätskan så rundt om i buteljen och den del som ännu icke blifvit upplöst bryta sig öfverst i ytan; men glaset hade fortfarande sin gråa färg, icke den ringaste anstrykning af blod, och den vätska, som skulle föreställa sådant, var fullkomligt genomskinlig. Icke ens kanterna invid glaset visade nison nyans i rödt, och vätskan rörde sig helt långsamt liksom af ovilja öfver att dess hvila blifvit afbruten. Jag kastade derefter en blick på flaskan, som var betäckt med mörkt rödbruna fläckar, och tyckte för ett ögonblick att jag såg dessa glida ned utför glaset. I nästa ögonblick förflyttades lyktan från mig till den som knäböjde näst intill mig, så till den derpå följande 0. s. v. tills sex eller åtta hade sett den. Han höll lyktan derefter till en hvar af oss för att kyssa den. Jag hade hört så mycket om att det skulle vara hettan som förorsakar fenomenet, att jag gjorde hvad jag kunde för att försäkra mig om huru dermed förhöll sig, och då cavalieren räckte mig lyktan fattade jag hans hand, men den var kylig och torr, såsom man att döma at hans ansigte kunde finna att den skulle vara; ej heller var glaset varmt i förhållande till mina läppar. Temperaturen var visserligen varm — 32 grader, sade en person i vårt sällskap, hvilken hade termometer med sig; men det skulle behöfvas mer än sex minuter för att denna termometer i luften skulle kunna märkbart höja värmegraden inom en tillstängd låda eller rättare värmegraden inom en butelj i en tillstängd låda. IIvad beträffar den teorien att sprit eller luft genom några rör skulle blifvit ledd in i buteljen, kan jag lika litet tro på den. Min fasta tro är att inga andra medel än dem vi sett blifvit använda, men huru för öfrigt tillgått kan jag ej för klara. Hade jag icke vetat något om saken på förhand och befunnit mig såsom en tillfällig åskådare på scenen, tror jag mitt intryck skulle blifvit, att det var skakningen, det beständiga uppochnedvändandet af det, i buteljen inneslutna ämnet som åstadkom fenomenet. Men i sådant fall måste någon kemist kunna upplysa om blod eller något annat ämne kan genom en sådan procedur förvandlas från fast till flytande form. Vare sig att det är blod eller icke kan jag naturligtvis icke tro på ett underverk. Afven om sadane vore möjliga nu för tiden skulle de naturligtvis innebära något motiv eller skäl och icke åstadkommas på samma sätt som man vrider en kaffeqvarn. Men för att återvända till cavalieren: då han hade visat reliken för alla omkring altaret, c:a hundra personer, var hans arbete slut. Det hade ej upptagit fullt en timme, men arbetet hade varit strängt. Att under en timmas tid vända och åter vända en temligen tung metallåda, utan att hvila och midt ibland en folkmassa i stark svettning, var tillräckligt att medtaga äfven hans lugna, orubbliga fysik. och jag såg att han var upphettad. Reliken bands derefter om nacken på en stark gardist, som, åtföljd af tvenne prester, bar den genom folkmassan för att blifva kysst. Under tiden hade någon tändt en mängd ljus på altaret, synnerligen kring bildstoden, och framför densamma ställt några kandelabrar med långa. smala ljus, hvilkas vertikala linier taga sig så bra ut i söderns kyrkor. Då jag blickade tillbaka från midten ;a