Göteborgsposten – 6 oktober 1869, sida 1

—— ——n——— AO2AcO—2g1— — Förlåt mig, fortfor LGon, det handlar om vår stackars Madeleine. Manuels panna skuggades af en wörk sky och han hriskade med ett sorgset smålcende: — Det arma barnet . jag älskade henne högt. — Kanske du börjar trösta dig, sade Leon med hyckladt deltagande. — Tiden läker småningom alla sår, genmälde Manuel. — Det vill säga, tänkte Låon, att min tants vackra ögon kommit tiden till hjelp. — Denne beklagansvärda Madeleine, återtog han högt, hvars förflutna lif icke kommer oss vid, dog som ett helgon. Kärleken renar liksom elden. — Jag tror det, men hvart vill du komma med detta. — Allt hvad som tillhört Madeleine, bör nu tillhöra dig. — Jeg förstår dig ej. — Ett vackert porträtt af henne eges för närvarande af en qvinna, som du troligen känner till utseendet. — Hvem då? — Pauline Regis. — Jag här hört hennes namn, men känner henne ej. Har du sett porträttet? — Ja, det är af Perignon och förträffligt måladt. — Tror du att hon vill skiljas från det? — Ja om du sjelf ber henne derom. — Hvar kan jag träffa henne? — Kläd dig, så skall jag föra dig till ett hus, der hon tillbringar aftonen,