Göteborgsposten – 6 oktober 1869, sida 1

anledningen till den vackra föresatsens ickefullbordande. Kammaren hade troligen gerna velat taga landssekreteraren Holmberg i utbyte. Nästan genom ett underverk afvärjdes en hotande fara. Häradshöfd. Hasselrot uppträdde såsom kandidat i sin egen domsaga vid riksdagsmannavalet till Andra kammaren, och upplyste med anledning deraf, avt han uträttat ganska mycket i Första kammaren, der han tillika hade utöfvat stort inflytande, men att han au trodde sig till Andra kammarens försogande böra ställa sina krafter. Med anledning häraf fästade generalmajoren Lilliehöök — också tillhörande Första kammaren och samma valdistrikt — valmännens uppmärkamhet derpå, att då hr Hasselrot ansåg sig ega så stort inflytande i Första kammaren, så vore det ju en stor skada att derifrån aflägsna honom, enär ovisst vore, om han finge lika stort inflytande i den Andra. Valmännen visade sig gilla generalmajoren Lilliehööks åsigt och Första kammaren beröfvades således icke hr Hasselrot. Men det berättas allmänt, att hr Hasselrot lärer per procuram hafva öfverklagat det riksdagsmannaval som han sjelf förrättat, äfvensom att gen. Lilliehöök för sin fritalighet straffats dermed, att han icke återvalts till landstingsman. Om det är mordet i Pantin, den kinesiska ambassaden, den normala indolensen, eller alla dessa omständigheter i törening, som vållat att man Aär alldeles icke egnat någon uppmärksamhet åt en ganska märklig företeelse, tillåter jag mig icke att afgöra. Men ett faktum är, att ingen af hufvudstadens tidningar har reflekterat dertill att två storbritanniska undersåter, hrr Gosling och Smith, erhållit K. M:ts koncession på en jernvägsanläggning emellan Frövi station å Köping Hult-banan och Ludvika station på Wesaman-Barkens-banan. Jag föreställer mig, att då civilministern föredrog och förordade de begge herrarnes ansökan, så skedde det ingalunda under en glad sinnesstämning. Men enligt de åsigter som representationen uttalat, så kunde den ifrågavarande koncessionen icke vägras. Det är likvisst icke derföre att två utlänningar satt sig i spetsen för detta jernvägsföretag, icke heller derföre att det blir Åen bolagsbana, som underrättelsen hade bort väcka uppmärksamhet och missbelåtenhet, utan derföre att just nämnde bana hade bort för statens räkning anläggas. Den blir nemligen en af de mest vinstgifvande här i landet; men dertill ha våra skickliga statstilantroper alls icke velat reflektera, utan anse sig hafva utfört ett stort välgörenhetsverk mot staten när de lyckas slopa ett jernvägsföretag som för statens räkning skolat utföras. Längre sram, sedan den ifrågavarande banan blifvit öppnad, sedan det visat sig att staten borde ega den och att det var ett oförlåtligt fel att staten iche låtit bygga den, då skola dessa statsfilantroper vara de första som högljuddast klandra regeringens förbiseende af en så enkel sak, under förtigande naturligtvis att det är representationen som gjort sig skyldig till förbiseendet. Det är otvitvelaktigt att FröviLudvika-banan ganska betydligt skall öka Köping-Hult-banans inkomster, och att den förstnämnda vidare skall fortsättas af samma bolag, hvilket, om dess grundläggare äro skickliga affärsmän eller associera sig med sådana, väl icke bör ha svårt att erhålla tillräckliga kapitaler. Föga troligt är väl att hrr Gosling och Smith inlåtit sig på denna entreprise utan att hafva förvissat sig om det för företagets utförande erforderliga kapitalet. Huru dermed rätteligen förhåller sig skall redan om fem månader visa sig, enär regeringen föreskrifvit att före d. 1 nästk. April skola 200,000 rdr vara deponerade i riksgäldskontoret. Sker ej så, är koncessionen törverkad. Regeringen har således vidtagit en åtgärd, som bör påskynda företaget, och förfaller det i dess närvarande skick, så bör det icke vara svårt att här bilda ett nytt bolag med större ressurser. Underrättelsen att äfven lifförsäkringsbolaget Europeantros ha kommit på obestånd, har naturligtvis åstadkommit en ökad bestörtning här, enär i nämnde bolag, likasom ÅAlbert, ganska många svenskar äro liflörsäkade, hvilka måhända törlora en stor del af hvad de hittills inbetalt. Nu klandras regeringen, som underlåtit töreskrifva fullt betryggande kontroller å de utländska försäkringsbelagen, som här medelst agenter utöfva en ganska omfattande verksamhet. Med anledning häraf förtjenar omnämvas att vid 1856—58 årens riksdag väcktes en motion just i ofvan antydda syfte; men den atstyrktes af ekonomiutskottet och den ogillades i de tre stånden (i presteståndet ansågs i den dock af några ledamöter välbetänkt), och i tidningarne blef den ganska illa medfaren. Man borde alldeles icke, sades det, påyrka en kontroll som både var overkställbar och menbg för assuransbolagens fria verksamhet och motionen äsyftade blott att monopolisera de TT hJ——