Göteborgsposten – 29 september 1869, sida 1

till Frankrikes kejsare öfverföra konung Oscars porträtt. Åtskilliga påstodo dock att det enda indamålet med friherrens resa var att aflemna porträttet. Enligt Crusenstolpes uppgift i brefven om Ställningar och förhållanden — innehållet af dessa bret kände trih. Bonde alltid på det noggrannaste innan de lemnade pressen — var det friherrens personliga inflytande och bemedling som förskaffade konung Oscar och Sverige äran af marskalken Canroberts besök här hösten 1855. Crusenstolpe antydde också åtskilliga gånger, glädjedrucken, att frih. Bondes stora förtjenster och utmärkta talang snart skulle belönas med en hög diplomatisk anställning, sannolikt i Paris, och den ende som der kunde och borde remplacera den älderdomsbräcklige grefve Löwenhielm var just nämnde friherre. Men — konung Oscars sjukdom och död strök ett streck ötver friherrens förhoppningar. En oöfverstiglig klyfta uppkom mellan Carl XV:s regering och frih. Bonde, med hvars odiplomatiska öppenhet den förra ej ville hafva något att skatta. Friherren och Crusenstolpe rasade nu i kompani, och ställningsbrefven lemnade derpå ständiga bevis. I frih. Bondes hotell vid Fredsgatan etablerades den politiska rakstugan; der tronderades dygnet om, och åtskilliga charge daflaires slunko in der för att öfvervara exekutioner, som skoningslöst verkställdes med konstens alla vapen. IIrr Crusenstolpe och Argus-Johansson inställde sig der ock, omfamnades af värden, men inlätos blott i hans enskilda arbetsrum. — Det var under denna period som grefve C. I. Ånkarsvärd, alltjemt otörsonlig mot dynastien Bernadotte, lät förmå sig att sammanskritva en motion som skulle väckts på riddarhuset om — unionens upplösning. Efter en splendid middag hos frih. Bonde blef motionen uppläst, men möttes af ett skarpt motstånd från de flesta gästerna, till större delen riksdagsmän. I den norska fejden deltog friherren icke synbart; den utkämpades ändå. Några år förslöto. Med Crusenstolpes bortgång upphörde ställningsbretven och frih. Bonde intog en afvaktande hållning. Han sökte etablera en politisk skola, ur hvilken åtskilliga framtidsmän skulle utgå, men de höllo ej länge ut, och snart stod läraren en sam. Klart var emellertid att en så liflig natur icke kunde glömma att hans förhoppningar blifvit gåckade, hans förtjenster missaktade. Vreden glodde under askan; den riktades mot grefve Manderström, hvilken såsom utrikesminister med orubblig ibärdighet hade lagt hinder i vägen för den högre diplomatiska flygt som frih. Bonde velat taga, och ätven mot friherrarne De Geer och Gripenstedt, hvilka lika litet kunde hos honom uppdaga några eminenta egenskaper som för det allmånnas räkning borde tillvaratagas. Frih. Bonde uppträdde på riddarhuset med en mängd traser i protektionistisk riktning, men utsattes tör det harmliga missödet att ingen upptog dem till granskning. Isan hade förut i sina rhandelspolitiska betraktelser bevisat med siffror frihandelssystemets nytta. Förmodligen ansåg man att hans åsigter för eller emot nämnde system hvarken försvagade eller stärkte detsamma. Oviljan mot ministören De Geer minskades väl icke heller genom representationsförslagets seger. Såsom förut antyddes, blef det emellertid ett oafvisligt behof för frih. Bonde att d. 15 Januari 1867 inträda i Andra kammaren, tänkande med Talleyrand: le reste oiendra. Men, -att till Corinthus komma, gör ej begäret nog, soch jag befarar att den begärlighet friherren nu ådagalade komprometterade honom. Vid ett valmöte i Södertelje på eftersommaren 1866 uppträdde en kapt. Uggla såsom friherrens ifrigaste förespråkare och uppläste ett mycket långt bref, som skulle innefatta fri: herrens trosbekännelse beträffande vår politiska ekonomi, hvilken han, nu en afgjord anhängare till skyddssystemet, skarpt ogillade. Valet i Södertörn uttöll dock icke efter friherrens önskan. Oturen ville äfven att samma dag valet skulle förrättas i Sorunda socken, der frih. B. är bosatt, firades der ett större bondbröllop, och gubbarne föredrogo ett gladt slag framför en i alla atseenden torr valförrättning. Men då Andra kammaren sålunda stängdes för friherren, borde väl en plats i den första icke vara omöjlig att vinna. Emellertid fick friherren vid valförrättningen i Stockholms läns landsting, der friherren är ledamot, endast några få röster — en qvick ordlek, gjord på friherrens itrigaste förespråkares namn, lärer härtill varit orsaken — och si intet landsting mellan Skanör och IIapa randa har friherren sedan kommit i åtanka i Om frih. Bonde då fått inträda i repre i i H i H H 4