Göteborgsposten – 29 september 1869, sida 1

1— ————2—22244— — M:r de Maugeville hade ej öfverskattat sin älskarinnas företräden, ty onekligen förtjonade hon att kallas en skön gitana. Hennes hy hade cen lätt anstrykning af bronsfärg. äpparne voro röda som koraller, håret svart som poleradt stenkol, och de likaledes svarta ögonen flammade med vulkanisk glöd. Den fina och väl proportionerade gestalten skulle ensam varit tillräcklig att skaffa henne oräkneliga tillbedjare. Och likväl var allt detta intet mot det om åde engel och demon erinrande småleende, som lektc kring hennes läppar. Baronen suckade. Han begrep att vännen var förlorad Så fort lindanserskan varseblef m:r de Maugeville, ga: hon honom ett leende och en blick, hvarutaf till och med m:r de Planche-Mibray bländades. Fanfreluche var helt och hållet fördjupad i sina be mödanden utt roa publiken och såg ingenting, men der unge zigenaren riktade på m:r du Maugeville ett så ursin nigt, om hämnd talande ögonkast att baronen ryste. Barnet var i besittning af sin herrskarinnas hemlighet Gossen hade liksom Fanfreluche svartbrun hy, blåsvar krusigt hår, glänsande svarta ögon och den örnlika, stolt: pupil, som är de österländska folkslagen egon. Man kunde se att han med tiden skulle bli en a dessa såväl i hat som kärlek förfärliga varelsor, hvilkt födas under eqvatorns brännande sol. M:r de Planche-Mibray tog ofrivilligt ett steg tillbak: och drog m:r de Maugeville med sig.