Göteborgsposten – 18 september 1869, sida 2

Mentana. såsom. vi förut nämnt, har fredsligan för i år valt Victor Hugo till sin hederspresident, och denne har i en öppen skrifvelse, hvilken meddelas i de franska tidningarne för d. 14 d:s, tackat för det honom visade förtroendet och på samma gång begagnat tillfället att ånyo göra verlden bekant med sitt politiska framtidsprogram. Det bär prägeln af Victor Hugos fantasi och hans djupa hat till de närvarande politiska institutionerna, och det börjar sålunda: Medborgare af Europas Förenta Stater! Tillåten mig gifva Eder detta namn, ty den europeiska förbundsrepubliken är grundlagd i iden och i rätten; den väntar endast på att bli det i verkligheten. I ären till, alltså är äfven förbundsrepubliken till. I ären begynnelsen till en stor framtid. Jag öfvertager med djup rörelse hederpresidiet vid Eder kongress, Eder kovgress är mer än en samling af intelligenta män; den är ett slags urval, som skall redigera framtidens loftal! .. Hugo öfvergår derpå till en philippica mot hvarje slags krig och blodsutgjutelse. För att grundligt undanrödja hvarje medel till blodiga sammandrabbningar, vill han, att alla statsgränser skola upphäfvas. Ett krig skall, menar han, kanske bli nödvändigt, för att uppnå detta stora mål, men det skall också vara det aldra sista kriget i Europa, och det skall ej föras för eröfringens, utan för frihetens skull. Civilisationen drifver oss oemotståndligt hän till ett språk, ett mått-, myntoch vigtsystam, och alla nationers sammansmältning i menskligaeten, som är den högsta enheten. Det första lifsvilkoret är fri samtärdsel; den första träldomen och skrankan är gränsen. Den, som uttalar ordet gräns, uttalar begreppet strid. Afskär hvarje strid, utplåna alla gränser, afskaffa hvarje tull och varje soda: eller med andra ord: upp-ätta trirv och I Hvem har intresse af att ri gränse konungarne. De vilja E: surskilja oss, för att kunna desto lättare resera. En gräns medför skiltvaktsstugor, skiltvaktsstugorna medföra soldater. Ilar kommer ingen fram är lösen för hvarje slags censur, tvång och tyranni. Från gränserna, skiltvaktsstugorna och soldaterna härrör allt menskligt elände! Kungen vill ha soldater, för att försvara sig, soldaten vill slå ihjäl, för att lefva. Armeerna vilja ha krig, ty annars skulle de ju bli öfverflödiga. Det är löjligt, att menniskorna gå in på att slå ihjäl hvarandra, utan att veta hvarför. Despoternas konst består i att förvandla en del af folket till armåer, för att dermed undertrycka den andra hälften. Krig påbörjas under alla möjliga förevänningar, men de ha alltid blott ett verkligt skäl: armen. Genom att afskaffa armeerna, skolen I afskaffa de-potismen. Victor Hugo föreslår vidare afskafsandet af Lalla slags civillistor, betalda dagdrifvare, aflönade prester, aristokratiska sinekurer, fritt begagnande af offentliga byggnader o. s. v.; serigenom och gen m upphätvandet af allt krigsvåsen skall Europa årligen spara 10 miliarder, hvilka innehålla den aldra enklaste ösningen af prolatariatfrågan. I denna stil är hela dokumentet uppfattadt. Glänsande teorier, drömbilder och om warandra slungade projekter. Det märkliga Y är, att fredsvännerna — Hugo är ju ock at samma åsigt — sjelfva anse ett allmänt krig för oundvikligt, så framt deras drömmar skola gå i fullbordan. Atven i ett annat afseende börjar man åter töra Victor IIugos namn, men i töremng med namnen Pyat, Edgar Quinet. Bochetort, Ledru tollin 0. 8. v., allt bekanta franska emigranter. Det går sällan någon dag till ända, utan att de radikala pariseruidnivgarne Rappel och Röveil-, hvilka sägas halva en spridning at cirka 10,000 exemplar hvardera, innehålla en eller annan skritvelse ifrån en at dessa landsslyktingar eller Öfrihetens martyrer, såsom de sjelfva kalla sig. Tillsvidare diskutera de ännu den frågan, om de etter amnestien skola vända tillbaka till Paris eller ej. Ledru Rollin har, såsom förut nämnts, i Reveil tramkommit med de skäl, eom hittills afnällit honom från att återvända till Frankrike. Felix Pyat meddelar nu i samma orsan, att han är redo återvända, men att han tät underrättelse om, att en person blifvit arresterad, hvilken skulle införa några al hans skrifter i Frankrike. Detta meddelande har hindrat honom från att lemna London. I Rappel tör d. 11 d:s offenuiggör Pyat ett bref till den store landsflyktingen-, Victor Hugo, enligt hvilket han tyckes ha ändrat mening. Ian framställer neml. det förslaget, att alla ännu i landsflykt varande flyktingar skola återvända till Frankrike och begära en revision af de på sin tid emot dem fällda domar, för att på det sättet bereda den kejserl. regeringen törlägenbet. Victor Hugo synes dock vilja qvarstanna på ön Guernsey, tills en faktisk förändring inträdt i regeringen i Paris. Han har åtminstone besvarat Pyats förslag med dessa rader: Min bästa Felix Pyat! Jag har läst edert präktiga och hjertliga bref. Jag har ej rätt, ni förstår det nog, att tala i mina landsflyktiga kamraters namn. Jag inskränker mitt svar till mig sjell. Inom kort, det är min tro, skall den hedersskranka talla, som jag genom följande vers rest för mig sjelf: Et, eil nen reste quwun seul, T KR EN