Göteborgsposten – 16 september 1869, sida 2

strälande och utrustade den med nästan öfvermenskliga egenskaper. ö om ödet så velat, skulle dock Marianne ha blifrit hans hustru. IIan hide upprepat detta tusen gånger för sig sjelf och han sökte att föreställa sig hvilket lif han skulle ha fört med henne. De skulle ha qvarstannat på Sairmeuse ... De skulle ha haft barn lekande omkring sig! Han skulle ej ha dömts till dessa oupphörligt politiska strider, så tröttande och så ledsamma ... De lyckliga äro ej de som för mängden paradera med sin lycka... De verkligt lyckliga dölja sig och de göra rätt deri; lyckan är nästan ett brott. Så tänkte Martial, och den allvarsamme statsmannen, sade tör sig sjelf: — Att älska och vara älskad!... det är allt här i lifvet. Det öfriga ... intet. Han hade verkligen försökt att fatta kärlek för m:me Blanche. Han hade försökt att för henne erfara samma varma känslor som han erfarit då han såg henne på slottet Courtomieu. Han hade ej lyckats. Huru mycket man än blåser på den kalla askan, lyckas man ej få fram några gnistor derur. Mellan honom och henne reste sig en mur af is, som ingenting kunde smälta och som oupphörligt växte i höjd och tjocklek. — Det är obegripligt, sade han för sig sjelf, hvarföre? ... Det finnes dagar då jag skulle kunna svära på att hon älskar mig... Hennes karakter, som fordom var så retlig, är helt och hållet förändrad; hon her blifvit — —