Göteborgsposten – 16 september 1869, sida 2

Från Utlandet. Victor Hugo har begifvit sig till Lausanne, der han skall fungera som president tör fredskongressen, hvilken ofördröjligen skall ammanträda. Man kan naturliguvis här vänta åtskilligt vackert om freden och ej få djertva, ja, krigiskt våldsamma angrepp mot armeer och mera, och fredsvännerna kunna ha rätt nog 1 sin förgrymmelse. Men det finnes något som heter verklighet, något som ej ligger blott inom de fantastiska dimmornas land. Dunna verklighet visar, att det ännu finnes länder, der makten att hindra krigen ej ligger i folsens hand, utan i furstarnes; att de förra ej ng kunna hindra de senare från att förstöra deras hjelpkällor genom ett oerhördt militärslöseri; att folken ännu sakna förmågan att ned den lugna kraft, som ligger i medveten ätt, uppträda och hålla igen vagnen i utförsbacken. Att sprida upplysningens ljus bland lessa länders massor; att der höja stämningen ill kraftigt uppträdande mot ofriheten trån tronen — det skulle vara ett värdigt åligsande sor en fredskongress. Men dertill vill nan ej ge sig tid; ty den enskildes arbete kulle då bli obemärkt at verlden, som först 1 en framtid skulle i det stora hela se de enskilda sträfvandena och deras resultater framträda — och det är just bemärktheten van vill komma åt, det är namnets buler nan vill ernä. Kongressens medlemmar och deras vänner skulle t. ex. ha ett stort och vidt tält för sg i Tyskland, för att der byta bort svärdet mot plogbillen. Hela Nordtyskland är i närvarande stund ett faltlager, och kanske fredskongressen i Lausanne kan höra kanondundret : upprepade ekon mellan Alpernas dalgångar. Pickelhufvor och vapenbrak på alla håll och kanter, och fältmanövrer — ett krig for roskull, under hvilket menniskorna lära sig att etter konstens alla reglor slagta hvarandra. Men det är ej nog dermed. Under det ogeringens tidning Preussische Corresp predikat om fred och talat mänget vackelt ord om Preussens sogliga sinnelag, har dettas krigsminister alltjemt fortsatt med sina oernörda rustningar. Helt nyss bar han hos Krupp beställt 250 kanoner, hvilka skola med set aldra snaraste vara tärdiga. Furst Carl af Rumenien, hvars enda ärelystnad är att göra sig förtjent af v. Bisuarcks beröm, har å sin sida på samma fabrik bestält 200 kanoner. Hvem skall betala dem? frågar läsaren måhända. Hr Krupp är en solid man. Han nar förklarat sig belåten med furstens revers, men han har låtit onkeln i Berlin teckna på borgen: Preussen svarar för Rumenien. I Sachsen tillverkar man endast kartuscher, charpie och andra föremål för sjukvärden i falt. Hundradetals arbetare antagas dagligen för dessa arbeten, hvilka man med alla möjliga mede: påskyndar. Ett visst antal preussiska officerare upprätta noggranna inventarier öfver de jernvägsoch andra vagnar, hvilka kunna olver hela sachsiska konungariket reqvireras af militärmyndigheterna för transporZ en af folk, hästar och materiel. Aldrig, sedan första kejsardömets krig, har Sachsen sett sina vägar walikerade af en sådan mängd trupper af alla vapen; aldrig ha större sorberedelser bliwit vidtagna. Hvad skall fredskongressen säga håron? Mr Hugo, man slår ej ned en Bismarck eller! —w RNE EE