Göteborgsposten – 15 september 1869, sida 2

Det var längesedan den tid då m:me Blanche skulle velat gifva en del af sitt lif för att veta tant Medie ligga sex fot under jorden. I detta ögonblick rördes hon djupt af den stackars gummans död, Hon förlorade en medbrottsling som ofta gifvit heune tröst, och hon vann ingenting i frihet, alldenstund en kammarjungfru blef invigd i hemligheten af det brott som begåtts i Borderie. Alla hertiginnan de Sairmeusas intimaste vänner anmärkte vid denna tid hennes nedslagenhet och förvånades deröfver. — Är det ej underligt, sade man, att hertiginnan som är en så öfverlägsen qvinna, ligger denna gamla löjliga dames död så på hjertat! M:me Blanche hade erfarit ett djupt intryck af de mörka profetior som uttalats af den fattiga slägtingen, hvilken hon vägrat religionens sista tröst. Då hon blickade tillbaka mot det förflutna förfärades hon, liksom fordom bönderna i Sairmeuse, öfver den förbittring hvarmed ödet ända in på barnen förföljt dem som utgjutit blod. Alla, från förrädaren Chupin ända till hennes far, storprevosten, hade blifvit drabbade af nemesis. — Min tur skall komma! tänkte hon. Året förut hade med korta mellanrum och begråtna af alla aflidit baronen och baronessan dEscorval och äfven den gamle korporal Bavois. Af alla de personer som på olika sätt varit inblan