Göteborgsposten – 15 september 1869, sida 2

landet, dit han söljes af en af sina vänner, Ilenri, hr Frslenhaff, en ung man som redan blifvit mätt på att göra ingenting och vill gista sig, för att ej vara onyttig. Svågern och systern hysa den planen att vilja gifta bort Paul med en rik och förnäm flicka. Men han har motvilja derför och kan ej förmås att ingå på partiet. Ute på landet gör han emellertid närmare bekantskap med sin svågers pupill, m:ll Aberg, en ung, äfvenledes rik, men ful flicka. IIan fattar kärlek till henne och hon till honom. Medan denna kärlek hos henne ännu endast gryr i en oförstådd aning, vaknar hos henne den naturliga behagsjukan. Hon vill pryda sig, för att bli vacker, för att behaga, men öfverraskas häri af Paul, som hånar henne. Det är en scen af stor effekt, då den spelas väl. Hos ingendera af partierna var detta här fallet. M:ll Åbergs skaplynne såsom skådespelerska ligger ej åt detta håll, der sjelfva det qvinliga och ljufva skall framträda, för att adla den fulhet, som omtalas vara flickans tunga lott. Den scen, under hvilken hon pryder sig, en liten perla för sig, gick derför här förlorad, och lemnade åskådaren kall. Hr Ahlströms skämt med den lilla naturkoketten skall ej ha denna grofhet, som han utvecklade, ty derigenom förfelas äfven det intryck, som sammanställningen i en dylik scen mellan denne homme blasE och naturbarnet annars kunnat utöfva. . Något bättre å m:ll Åbergs sida gick förklaringsscenen, äfven ett effektfullt moment. Honnes stumma spel var den talangfulla skådespelerskans, der låg kraft; men der saknades dock något, hjertvärmen, detta ljufva hos flickan som hör den förföriska rösten, ett genljud af stämman inom hennes eget hjerta, och lockas allt närmare honom, för att slutligen vakna till medveten passion. Åskådaren hade framför sig passionen, men öfvergången till denna känsla måste han sakna. Hr Ahlström har något stötande i sin deklamation och något dystert, någonting af Skogens Son i sin tragiska hållning, som är för onaturligt att kunna tillfreusställa en publik, hvilken vill i den moderna komedien se andra figurer, än en mystisk Hamlet rufvande öfver planen att spela den hämnande rättvisan. På oss gjorde hr Ahlström derför ej heller i denna scen det intryck, som önskligt varit. 1 allmänhet förrådde han i rollens utförande brist på den elegans, som rollen förutsätter och hvilken ingalunda kan ersättas med bjerta foderuppslag på rockar eller frackar. Fru Boström var styckets helande princip, en behaglig qvinna, en sympatetisk varelse, som vökte att upphjelpa, att försona, att mildra, kortligen att hela. I dessa roller är denna skådespelerska riktigt hemma och hennes uppträdande alltid af intresse. Hr Boström, den gamle rougen, hade en lyckad mask och uppbar sitt parti med en viss komisk kraft. Äfven hr Firstenhoff var i flera momenter lyckad och sade sina infällen ganska bra. Han rör sig med ledighet och eger en fläkt af den komediens skola, som hr Ahlström deremot synes sakna. Styckets dialog är, ehuru stundom något uttäsjd, förträfflig och replikerna i vissa momenter till formen fulländade. I afton gifves tvenne äfvenledes från fransyskan öfversatta komedier Balskorna och flygande fläng, af hvilka den förra gjort, så liten den är till volymen, ett ej ringa uppseende i Paris, under det att den senare skall vara ett särdeles muntert stycke, hvilket kan gifva sällskapet tillfälle att utveckla sina ressurser äfven på lustspelets område.