Göteborgsposten – 15 september 1869, sida 2

var det sköna sjelft, detta något som på samma gång är väsende och egenskap. Thalia bär den äfven ibland. Då fängslar hon, då vinner hon kärlek. Men detta sköna kan ej strida mot det sanna och goda. Då Thalia anlägger det skönas gördel, måste hon äfven kläda sig i det godas och sannas kiton. Tyvärr händer det ej sällan, att hon bär en falsk gördel. Det sköna blir då det fula, det sanna det osanna, det goda det onda. I förra fallet förädlar hon; i det senare sänker hon. I det förra fallet vinner bon kärlek; i det senare blott en sinlig nyfikenhet först, vämjelse sedan. I förra fallet kan hon alltid vara viss om att kring sig se ett stigande antal beundrare; i det senare kan hennes tempel för någon tid fyllas med applåderande skaror, hvilka trängas om att se lustans prester och prestinnor yrande dansa kring altaret, häda dess eld och hånfullt i den uppbränna sed och ordning, men det skall dock snart åter stå öde, ty nakenheten har aldrig kunnat länge fingsla. Ve henne, om hon for stundens guld förgäter sin höga sändning att höja och lära! I stället för att stärka sederna, slappar hon dem då. I stället för att resa idealerna för en i hvardagsvärfven trälande betolkning och komma denna att lytta sig upp, att rena sina tankar och skåda Gud, slår hon omkull dem, reser andra träbeläten med förgyld fernissa. hvilkas dyrkan förvildar, förvrider och sänker. Och det är likväl dagens historia i ideal belysning, som Thalia skall visa oss, i det hon bär skönhetens gördel, hvilken förskaffar henne kärlek, Vi älska att tro, att Thalia skall i sitt tempel här på platsen numera vara sig sjelf och behaga. För länge har vår allmänhet måst -e skönhetsgördeln släpad i smutsen och demimonden, med sminkad sanning och sminkade kinder, trona i sidensläpens hela bredd på den scen, som skulle bilda och förädla. För länge ha vi måst nöja oss med att se den fria kärbeken uppställas som tidens problem bak rampen. För länge har man velat visa osa verlden blott half. För länge har Saint-Simonisternas Åuppenbarelseqvinna varit såväl komediens som dramats hjeltinna på vår scen. För länge har den psykologiska gåtan i dramat hvälft sig kring äktenskaplig trohet eller otrohet. Den publik, som härigenom förjagats från templet, skall kanske nu så småningom återvända, lockad af det sköna, det goda, det sanna. Och ett annat, ett bättre intresse för scenens skapelser skall kunna te sig, än det som väckts af de kortkjolade gudinnorna och aymferna i Offenbachs operetter, eller det som ramkallats af obsceniteten i situationer och karakterer ur demi-mondens verld, eller det som blifvit till genom en besynnerlig kostymlyx. Må vårt hopp uppfyllas, och framgången tör vår nya talscen skall vara gifven. Dess hittills valda dramatiska alster antyda i detta fall en god vilja. Den senast gifna komedien De Onyttige ir ett af dessa mer och mer på modet i Paris kommande stycken, i hvilka författarne gissla dagens förvridna moraliska och sociala förhållUunden. Här förfäktas äktenskapets berättisande gentemot lättsinnete, den fria kärlekens samhället förpestande miasma. Gift dig, arbeta med kratt och nitälskan för din familj; lå gagnar du äfven det allmänna och bidraser till ditt folks utveckling i den moraliska styrka, den sedernas renhet, som ar ett nödrändigt underlag för all frihet, för all trihets varaktiga bestånd. Detta är det tema, som ftorf. till denna komedi föresatt sig att behandla. Den kan derför rubriceras under följande 5enerella omdöme af Gottschall, uttaladt i dennes nyligen på vårt spräk utkomna bok: Teater och Drama under andra kejsardömet: -Månget skyggt frågetecken, ofta blott tecknadt liksom i luften, fäster den nyfranska -omedien på nutidens institutioner, seder och ro; det hvilar öfver henne ett visst doft at reform, intet fattligt, bestämdt formuleradt, intet stickord, knappt en syftning, men likväl en andlig fläkt, en suck af tramåtskridande, on aning om framtiden. IIvarje äkta skald, som skådar det närvarande i dess innersta xärna, fattar äfven på samma gång den närnaste framtidens hemlighet, liksom mikroskopet redan i modercellens strömmande plasma varsnar den nya cellkärnan. Paul de la Fortnoye, hr Ahlström, är en ung viveur, en af dessa dagens och nattens guldfjärilar, på hvilka Paris är så rikt och som tillbringa sitt lif med att suga det sinliga nöjets honung ur än den ena, än den andra hlomman nå modet eller med vilda orgier 1