Göteborgsposten – 15 september 1869, sida 2

Hon uppgaf jemmerrop som om hon redan känt afgrundslågorna. Derefter kallade hon den heliga jungfrun och alla helgon tiil sin hjelp. Hon bad Gud låta henne lefva ännu en tid för att ångra sig, för att försona... Hon begärde få en prest till sig, lofvande att göra en offentlig bekännelse. Blekare än den döende, men oförsonlig vakade m:me Blauche öfver henne, biträdd af den bland sina kammarjungfrur till hvilken hon hyste största förtroende. — Om detta räcker, tänkte hon, är jag förlorad ... jag skall bli nödsakad tillkalla någon och den olyckliga skall säga allt. Det räckte ej länge. Tant Mådie föll snart i yrsel, derefter följde en dvala så djup, att man i hvarje ögonblick kunde tro att den skulle öfvergå till döden. Framemot midnatt tycktes hon likväl återvakna till sans. Hon vände sig med ansträngning mot sin nitce, samlade sina sista krafter och yttrade: — Du har ej haft förbarmande med mig, Blanche, du vill mitt förderf i det tillkommande lifvet liksom i detta ... Gud skall straffa dig. Du skall dö i förtviflan, äfven du, ensam, som en hund... Förbannad vare du! Hon uppgaf sin sista suck. Klockan slog två.