Göteborgsposten – 15 september 1869, sida 2

Då m:me Blanche läste nyheten, erfor hon samma känsla som om hon läst sin dödsdom. — Allt är förbi, mumlade hon, Lacheneur är i närheten! ... Hertiginnan bedrog sig. Jean ljög ej då han försäkrade, att han ej för sin egen räkning försålde sin systers egendom. Arfvet efter Marianne hade i hans tanka en helig bestämmelse. Han använde det uteslutande derför, utan att taga af något för sina personliga behof. Han hade ej en sou mer i ficken då dircktören för en kringresande trupp engagerade honom mot 45 franes i månaden. Från denna dag lefde han på samma sätt som kringresande kemedianter i allmänhet lefva, ett äfventyrarlif. Hans hat var alltid lika häftigt; men för att hämnas såsom han ville, bohöfde han tid, det vill säga penningar för sig. Men huru göra besparingar då han ej ens alltid hade mat för att stilla sin hunger! Han var emellertid långt ifrån att förlora hoppet. Han väntade tåligt på ett gynnsamt tillfälle. Han hade väntat sexton år, då en af hans vänner skaffade honom ett engagement i Ryssland. Der blef den fattige komedianten kompanjon i ett teatraliskt företag och inom sex år hade han deraf för sin del dragit en vinst af hundratusen francs. — Nu, sade han för sig sjelf, kan jag resa; jag är rik nog för att börja kriget. (Forts.)