Göteborgsposten – 14 september 1869, sida 2

dragor sig hos honom. Han är okunnig om hvad alla menniskor veta. Det lif Martial förde var för öfrigt väl egnalt att hindra sanningen tränga fram tili honom. Första året af hans giftermål hade oj gått till ända, förrän han redan så godt som brutit med sin hustru. Han visade sig ytterst vördnadsfull och uppmärksam mot henne, men de hade ingenting vidare gemensamt än namnet och vissa intressen. De lefdo hvar för sig och träffades blott vid middagsmåltiderna eller de fester som de gåfvo och hvilka voro de präktigaste i Paris. Hertiginnan hade sina rum för sig, sitt folk, sina vagnar, sina hästar, sin betjening. Vid tjugofem års ålder dignade Martial, den siste ättlingen af den lysande slägten Sairmeuse, en person som lyckan öfverhopat med sina håfvor, som hade för sig ungdom, rikedom och en öfverlägsen intelligens, han lignade under tyngden af en obotlig ledsnad. Mariannes död hade hos honom uttorkat alla känslans källor. Då han fann sitt lif tomt på lycka, försökte han göra det så bullrande som möjligt. Han kastade sig in i politiken som en gammal blaserad lord kastar sig in i spel. Äfven m:me Blanche visste bibehålla skenet al lycka . Hennes bittra själslidanden utplånade aldrig ur hennes ansigte denna högdragenhet, som tillkännager sjelfbelåtenhet och förakt för andra. (Forts.)