Göteborgsposten – 14 september 1869, sida 2

nades i Basel och på hvars dagordning stå soljande frågor: 1. Frågan om grundegendomen. 2. Arfsrätten. 3. I hvad mån kan krediten utöfvas omedelbart af de arbetande klasserna. 4. Frågan om den allmänna uppfostran. 5. Handtverksföreningarnes (trades unions) inflytande på de arbetande klassernas frigörelse. Sedan dessa frågor förhandlats, skulle man, på förslag af tysken Liebknecht, förhandla frågan om den omedelbara lagstiftningen genom folket. Såsom bekant, fordrar den skola, som representeras af kongressen, den individuela arfsrättens upphörande, i det att endast staten skall ärfva de bortgående, men istället så draga försorg om upplysningens allmängärande och vegendomens Jemna fördelning, att en hvar skall kunna med ett måttligt arbete ha sin bergning. Med den individuela arfsrättens upphörande bortfaller i sjelfva verket äfven den individuela egendomsrätten. Det är således öppen socialism enligt det gamla franska Contrat Social. De utländska tidningarne innehålla ännu icke några närmare underrättelser om förhandlingarne, hvilka antagligen sväfvat ej obetydligt ut i det fria. Deremot berätta parisertidningarne om ett socialistiskt möte, som häromdagen hölls i Belleville med följande formel på dagordningen: Socialism och armod; socialismens praktiska medel och vägar. På detta möte uppträdde i början medborgarinnan Pire med ett tal öfver socialismen, i hvilket hon särskildt fäste sig vid den qvinliga betolkningens elände. Polisen upplöste dock mötet. . Allt detta är dock endast de socialistiska teorierna. Principernas praktiska tillämpning ha vi uti arbetareoroligheterna i IIamburg; rörande hvilka det skrifves i ett bref at d. 10 dennes: Hela polisstyrkan, förstärkt med 150 man, var första aftonen elter oroligheterna konsignerad, men kunde afmarschera redan kl. 12. Arresteringar fortforo emellertid hela natten. Omkring 30 personer grepos, bland hvilka strike-bkomitens medlemmar. I går afton intonno sig de upproriska åter mycket manstarka och angrepo den konsignerade polisstyrkan. Om de förmått ötverväldiga denna, skulle utan tvifvel deraf följt mycket obehagliga excesser; men desto bättre lyckades pohsen genom sitt kraftiga uppträdande tvinga orostiftarne att utrymma platsen. 27 personer skola vid detta tilltälle ha blifvit gripna. Polisen skall tills vidare förstärkas med intanteripatruller, så att man kan hoppas att snart få slut på dessa ohyggliga scener. Ehuru mera höfvisk till formen, är den likväl ej synnerligt mera behaglig att åse — den kamp som redan börjat inledas inom den lranska pressen om, huruvida prins Napoleon eller kejsarinnan skall vi en viss händelse ötvertaga regentskapet. Opinion Nationaler, liforganon för Palais Royal, hänvisar derpå, att den kejserl. handskritvelsen af d. 1 Febr. 1858 ofverlemnar, för den händelse kejsaren skulle dö, regentskapet under sonens minderarighet till kejsarinnan. Denna lösning är trån laglig synpunkt riktig: men bladet är af annan mening, hvad angär det bruk, regentinnan skulle göra af sin stora makt. IIäri räder stor ovisshet. Våra politiska seder tilllåta ej äfven de högst uppsatta qvinnor att i törväg tillkännagifva sina politiska tendenser. Man känner hos kejsarinnan endast hennes personliga grace, det mod som hon utvecklat vid Orsinis mordförsök och koleran i Amiens. Hennes politik är okänd; man tror sig veta, att en alltfsör varm fromhet gör henne för mycket eftergifven för presterskapets råd, hvilket i ett land sådant som vårt hvarken är önskvärdt eller klokt, och detta isynnerhet efter den långa period af presterligt inflytande, som vigenomgått. Ställningen är för öfrigt allvarsam; kejsardömet är i förfall; arssfoljdens och prestigens tid är förbi; den är stadd i ombildning; på empire autoritaire skall följa empire liberale. En regeringsvexling är dessutom svår i Frankrike. Skall en qvinnas hand vara nog stark, för att under en sådan kris regera? Ilär ligger mer an en anledning till fruktan. Om kejsaren skulle bli ålderdomssvag! Detta är en hypotes, hvilken sedan fjorton dagar runnit många i tankarne. Kejsaren är visserligen endast 61 år gammal. Men han har burit tyngden af alltför många arbeten; hans lif har varit oroligt, mödosamt, sträfsamt. Händelserna ha pålagt honom maktens mödor, och han har ej alltid försakat förströelserna. Det skulle derför icke kunna väcka förvåning, om hans kraftiga, men uttröttade kroppsbyggnad icke mera skulle kunna sköta statsgöronmlon. Naturligtvis. menar bladet, att kejsarens kndin mrina NAAA n8 1 Jaa