Göteborgsposten – 13 september 1869, sida 2

förestår. Ett dylikt kan äfven väntas i Amerika, der ganska märkliga förhållanden börja framträda, hvilka antyda, att det politiska maskineri, som uppställdes af 1787 års statsmän derstädes, skall inom kort komma att blott tillhöra historien. De republikanska tidningarne i Amerika yppa gång efter annan ett synnerligt missnöje med deras fordne afgud, general Grant, som genom deras ansträngningar fördes fram till presidentstolen. Det fel, för hvilket man beskyllar honom, strider alldeles emot det, genom hvilket hans företrädare dukade under. Mr Andrew Johnson hade, och berömde sig al att ha ven politik. Enligt hans förmenande representerade presidenten folket mera omedelbart än de lagstiftande kamrarne — i alla händelser mera omedelbart än just de kamrar med hvilka han hade att göra. Det var hos honom en släng af den känsla, som ledt fransmännens kejsare till att fästa så stor vigt vid sitt personliga ansvar inför nationen General Grant deremot tyckes mera betrakta sig såsom en konstitutionel styresman. Han har i någon mån försökt att hålla jemnvigten mellan partierna. Han har ej verksamt inblandat sig i några valstrider, och han har tillåtit antaganden om, att hans sympatier tillhöra de politiska män, som bemöda sig om att genomdrifva en omedelbar rekonstruktion och nedbryta den existerande partio-ganisationen, hvilket måste följa på en rekonstruktion. Denna teori om en president, som hellre styr i det gemensamma helas intresse, än i någon särskild dels deraf, är alls icke populär i Förenta Staterna. Det parti, som valt sin kandidat, väntar att få full valuta för sitt arbete. Han måste fortfarande leda, om haa har förmåga dertill; att följa med, om detta är allt hvad han duger till, och i hvilketdera fallet som helst att kraftigt gripa in. Såsom chef för den verkställande makten kan han på. många sätt vara af nytta för sitt parti, och detta är just anledningen, hvarföre man skickat honom till Hvita Huset. Om han visar sig ifrig efter att uttöra detta åliggande, tackar honom ingen derför. Äfven oppositionen hyllar samma teori om presidentbefattningen, och den vill ej göra anspråk på att få tänka bättre om honom. Och general Grant tyckes sakna de egenskaper, som skulle sätta honom i stånd att med framgång motstå detta slags dubbla tryckning. Man vill göra uppoffringar och löpa faror för ett föremål, vare sig politiskt eller personligt, som är något; men general Grants milda föredragande af egenskapen hos en rot faincant skall näppeligen bringa honom upp till punkten af oberoende verksamhet. Sanningen är den, att presidentskapet undergår samma förändringsprocess, som arbetar inom alla de andra elementerna at Förenta Staternaa konstitution. De tillvarande politiska organisationerna tyckas dö bort utan något hopp om att kunna åter uppstå I afseende på republikanerna, så ha de ej mera något skäl att lefva. De skapades för ett visst politiskt ändamål: begränsningen af slafveriets område; de tjenade tillfälligtvis ett och annat syftemål: krigets kraftiga fullföljande. Nu äro dessa båda mål ernådda. Slafveriet är utrotadt och kriget är slut. Deras afsigtliga dröjsmål med Unionens rekonstruktion kan tillskrifvas deras medvetande af denna omständighet. Så länge någon af Sydstaterna förblir utanför Unionen, kan man påstå att krigets följder ännu icke fullt ernåtts och att det republikanska partiet ännu är en national nödvändighet. Men republikanarne kunna oaktadt sin sinnrikhet Svårligen längre hålla Sydstaterna ute. De ras egen Attorney-General har nyligen förklarat, att den bekanta pröfningseden (the IestOath) ej längre kan tillämpas på de nyvalda lagstiftande kamrarne, och med denna ed försvinner sista utsigten till ett obestämdt uppskof med rekonstruktionen. Sedan negeromröstningen allmänt antagits, förutom i några tå Nordstater, har man ingenting mera att kämpa för. Detta har alltid uppställts såsom gränspålen, dit Sydstaternas militäriska occupation och beröfvandet af sina politiska frioch rättigheter voro ämnade att leda. Skola republikanerna kunna hålla ihop som parti, måsie de derför antaga en ny grundsats för sig. Det väsentiigaste hindret för dem härvid är den omständigheten, att de så länge innehaft makten och derför måste bära ansvaret för det onda, som det borgerliga kriget lemnat elter sig. IIvad Förenta Staterna mest behöfva, det är, att deras förvaltning rensas från den korruption, som genomtränger hvarje gren af densamma, Det parti, som oryggligast ar