Göteborgsposten – 13 september 1869, sida 2

Uennes ångest var ännu större än dagen efter brottet. Det var nu ej längre mot fantomer hon hade att försvara sig. Chupin lefde och hans röst, om den också ej var mera förfärande som samvetets, kunde ej tystas. Om mime Blanche vetat hvar hon skulle träffa denne usling, skulle hon ha trädt i underhandling med honom. Hon skulle, trodde hon, med en betydlig penningsumma förmått honom att lemna Paris, Frankrike, och begifva sig så långt bort att man cj vidare skulle få höra talas om honom... Naturligtvis hade Chupin lemnat hotellet utan att säga nagot .,. De mörka farhägor Martial uttryckt ökade ännu mera den unga qvinnans förskräckelse. Äfven hon kände sig, då blotta namnet Lnchencur uttlades, upprörd i sin själs innersta djup. Hon kunde ej frigöra sig från den föreställningen att han misstänkte något och att han från den låga plats i samhället der hans armod qvarhöll honom hade sina blickar fästade på henne... Det var då som hon lifligare än någonsin önskade återfinna Mariannes barn. Utom det att hon derigenom skulle hålla sin ed, förekom det henne som om detta barn kanhända en dag skulle beskydda henne och vara liksom en gisslan i hennes händer. Men hvar skulle hon finna en man till hvilken hon kunde antörtro sig?... Under det hon ansträngde sina tankar för att finna ett svar på denna fråga, erinrade hon sig ha fordom hört