Göteborgsposten – 11 september 1869, sida 1

MV 44 20? (.1—4——441— 5 J hette det förmodligen icke i den tidens dryckesvisor. Dryckesvisor? Liksom sådana skulle ha funnits då för tiden. IIven kunde väl ha mage till att sjunga glada visor, i samma ögonblick som han lagt en kusins eller en sysslings snyggt afgnagna knotor ifrån sig eller slutat att dricka märg icke i egna, utan ur andras ben. Gudskelof för att vi äro åtskilligt mera hyfsade än våra förfädrr! I våra dagar äter man åtminstone icke upp hvarandra lekamligen — figurligen blir en annan sak och kanske det, på det hela taget, icke är en bit bättre. Men allt det der är, som vi se, bara arf! Man påstår att ingen är sämre, än då han skall förlofva sig. Det är med förlot sagdt icke fullkomligt sannt. Finnes det väl något tillfälle i lifvet då en menniskas inre, hennes tankar, ord och gerningar omsorgsfullare dissekeras, kalfatras och tillvridas, då man, figurligt taladt, med glupskare aptit slukar sina medmenniskors heder, ära och medborgerliga anseende, än då det gäller att skuffa undan en motståndare, en rival till Åärade medborgares förtroende. Då anses inga medel för låga, inga vapen för giftiga, ingen smygväg för föraktlig. I sådane tider, då de menskliga passionerna uppröras i själens innersta djup, väfver den tillbakasatte, den förorättade intrigernas finaste nät, lik spindeln skulle han vilja rusa fram ur sin mörka vrå och krama sönder hvar enda oskyldig riksdagsmannafluga, som oförsigtigt vågade sig i hans närhet; men lyckligtvis flones det i alla väl ordnade samhällen förståndigt och vaket folk, som vaktar öfver att de enskilda intressenas spindelväfvar icke törvandla den ljusa samhällssalen till ett med rätta föraktadt skräprum, dit icke den sanna humanitetens och rättrådighetens klara sol på åratal skulle få intränga, de falskt skimrande näten sönderrifvas och han. som försåtligt väfde dem, får skamisat flykta tillbaka till sitt dystra bakhåll för att der grubbla på nya och om möjligt giftigare stämplingar. Har ni hört talas om vädergift? En viss hr Richard kunde gerna ta patent på det. Ian har nemligen i sina Aftonbladskrönikor, så fort tillfället det medgifver, en liten särskild apparat igång för Göteborg. Apparaten arbetar något tungt och produkten är skäligen vattenhaltig, men alltid gör den godt i någon vrå. Senast var det hr Strakoschs italienska operasällskap, som skulle ha sin lilla sqvätt. Han inleder duschen med följande tirad: ÅInom teaterverlden finnes ett ämne, som är värdt att nogare beskådas. Det är hr Strakoschs program öfver den tillkommande verksambeten vid Göleborgs teatrar o. s. v. Om sörlåtelse, vän Richard! Inom teaterverlden finnes verkligen, på närmare håll för er, ett ämne, som är värdt att ännu nogare skärskådas. Det är edert och edra kollegers förhållande till er egen, till Stockholms teaterverld. Under det att vi här i Göteborg uppbjuda all vår förmåga för att understödja, tör att hjelpa fram ett företag som ärligt och uppriktigt afser att väcka och underhålla intresset icko blott för den lyriska, utan äfven för den svenska dramatiska konsten, under det att här meecenater, stora och små, offra icke obetydliga summor för detta ändamål, under det att tidningspressen så mildt och vänligt som möjligt omtattar det späda barnet, under det man så, utan onödigt braskande, tyst men kraftigt verkar för konstens upprätthållande i den stad, hvars framstående män a: en gång affärdade med de dräpande orden: de kunna ej njuta af konsten, men de kunna betala, hvad gören I deruppe i den svenska konstens hulvudstad, I män af pennan, det mäktigaste af alla vapen vare sig för eller emot konsten och konstnären? I, synes det oss, tillhören en mot satt klass: ÅI kunnen njuta, men ej betala. När fribiljetterna äro tillbakaskickade, är konsten död för eder, och i brist på annan sysselsättving, under det I tigen ihjäl vårt lauds första scen, gören I små försök att drifva ihjäl dess andra. Kesor bilda, säger ordspråket. Vän Richard, mycket har ni rest, sedan ni nedskref ofvan anförda, tänkvärda ord, men ännu icke har ni kommit till ett bland de allra första vilkoren för all sann bildning: att med aktning behandla det som är värdt aktning! Lika sorgligt är, att ni, som utan tvitvel liksom hvarje författare strätvar efter att vara originell, denna gång, och det klumpigt med besked ändå, trampar i Dagbladskronikörens fotspår. Ilan har åtminstone den fördelen att vara qvick utan ansträngning, då ni med ansträngning söker att vara riktigt elak. Men också ham torde icke böra glömma, att äfven skämtet icke allud är på sin plats. Då han, i sin för öfrigt, vi erkänna det gerna, mycket lustiga krönika för i Lördags bl. a. skämtande ifrågasätter Åäktheten af alla dessa italienska celebriteter, torde han icke böra glömma, att de inom konstverlden bekanta artistnamnen Biondini och Aldini båda dölja helt vanliga svenska namn. För öfrigt, hvem går icke med mask här i verlden. Huru skulle väl eljest Thora B., A. P. och W. kunna å Gresgatan på Ladugärdslandet skrifva korrespondens-artiklar från Paris och London? En annan sak, go herrar! Tron I icke att det vore bättre och vida gagneligare om edert snille, eder talang, edert personliga anseende inom den tidningspress I tillhören, an vändes, ickeuldtill diatriber mot teaterförhållan