Göteborgsposten – 10 september 1869, sida 2

Litteratur. Svenska Akademiens Handlingar, fyrationdetjerde delen. Stockholm, P. A. Norstedt Söner. Det är alltid med en angenäm känsla, den läsande allmänheten mottager hvarje nytt utkommande band af dessa handlingar-, hvil ka i väsentlig mån genom aflidne Bernhard v. Beskows trägna flit och med snille och smak skurna penna blifvit till och med populär läsning. Afven denna del har att uppvisa ett bidrag af hans hand, hvilket, om det än blott är ett fragment, likväl måste läsas med nöje, äfven om man ej af historiska skäl i allo gillar detsamma, neml. femte afdelningen af den hädangångnes stora verk: Om Gustaf den Tredje säsom konung och menniska. Fragmentet är egentligen blott en inledning till skildringen af 1789 års händelser, och det är en ohjelplig skada, som tillfogats vår litteratur, då den gått förlustig om denna skildring, utförd af v. Beskow. Det finnes mycket och många, som fälla Gustaf III och öfver honom bryta stafven; Beskow var en bland de tå, som vågade att upptaga utmaningshandsken för den snillrike konungen och med talang utföra hans försvar. Det är väl emellan dessa båda riktningar, den friande och den fällande, som sanningen ligger: in medio consistit virtus. Beskow polemiserar lifligt mot den i Fersens utkommande historiska skrifter befintliga, mindre Mördelaktiga skildring af Gustaf och hans handlingar. Vi kunna förstå den ädle estortvättarens ifver, om vi än icke kunna erkänna, att han i allo lyckas i sitt försök. Handlingarne innehålla för öfrigt: ett inlednivgstal af grefve Manderström, hufvudsakligen hvälfvande sig kring den förlust, akademien genom v. Beskows bortgång gjort; en minnessäng öfver denne dess ständige sekreterare af Carl Wilh. Böttiger och ett förträffligt skrifvet Minne af kongl. rådet och ölverstemarskalken grelve Carl Piper, hvilket minne har till författare prof. Svedelius, som häri kastar den tänkande historikerns djupa blick ötver landets ställning och förhållanden på den tid, som teckningen ombandlar. Hr Svedelius hör ej till dem, som anse. att Carl XII förde krig endast för krigets skull och utan nödvändighet. Han visar tvärtom, att krigen lågo i tingens egen nödvändighet och att Carls system har sitt berätti