Göteborgsposten – 10 september 1869, sida 2

— — Z —— — — — Ursäkta, men det är verkligen med fru marquisinnan han vill tala, han har sagt mig det. — Tag då reda på huru han heter och hvad han vill. Hon vände sig derefter mot tant Medie. — Fortsätt, sade hon, man har afbrutit oss på det intressantaste stället. Men tant Mdie hann ej sluta sidan förrän domestiken redan var återkommen. — Mannen, sade han, påstår att marquisinnan skall förstå hvarom det är fråga, så snart hon får veta hans namn. — Och detta namn? — Chupin. Det var som om en bomb kreverat i hotel Meurices salong. Tant Mådie lät höra ett halfqväfdt anskri, släppte boken och föll tillbaka i stolen med hängande armar. M:me Blanche reste sig, hvit som den peignoir hon bar, med förvirrad blick, darrande läppar. — Chupin! upprepade hon, som om hon hoppats att man skulle säga att hon hört orätt, Chupin! ... Derefter tillade hon med en viss häftighet. — Svara denne man, att jag hvarken vill se eller höra honom. Det är onödigt att han visar sig. Aldrig skall jag mottaga honom!... Men i det ögonblick då domestiken, vördnadsfullt bugende, skulle gå och ful!göra besallningen, besinnade sig marquisinnan. — Ånnej, sade hon, jag har tänkt närmare på saken, låt mannen stiga upp.