Göteborgsposten – 9 september 1869, sida 1

De båda manliga hufvudpersonerna, Riccardo och Renato, ega, som vi förut veta, goda representanter i hrr Sabattini och Gua dagnini, ja, man torde väl kunna påstå, att dessa partier varit de för artisterna tacksammaste, som de hittills här utfört, och detta framstod, oaktadt den förres tillfälliga indisposition, äfven i Tisdags i klar dager. Den sistnämnde så att säga öfverträffade sig sjelf och erhöll också efter sin stora bämndearia i ljerde akten en så kraftig och uthållande applåd, att Nya Teaterns salong nappeligen förut genljudat af ett mera intensivt utbrott af entusiasm. Hr Tastis präktiga bas gjorde god effekt i Sams parti och såväl genom honom som hr Castelli (Tom) blefvo de båda af kompositören så förträffligt karakteriserade sammansvurna de icke minst framstående figurerna på den oftast så mörka taflan. Den mest, ja, den alltid leende figuren i dessa skiftande scener af brottslig kärlek, vidskepelse, svartsjuka och i blod tillfredsställd hämndlystnad är pagen Oscar, hvilken senaste säsongen i fru Marinoni egde en älsklig och af publikens varmaste välvilja omfattad representant. Det var sålunda ingen lätt uppgist m:ll Carraccioli hade sig förelagd; att hon löste den med en framgång, som väl torde kunna kallas lysande, berodde derpå att hon till sin disposition eger egenskaper, hvilka aldrig kunna förfela att intaga och blända: en frisk, och fyllig, i det högre registret måhända ännu icke fullt afrundad, men alltid behaglig och välklingande stämma, ett tilldragande yttre, ett naturligt och, då rollen kräfde det, barnsligt skälmskt föredrag. Lyckas denna unga sångerska, att i kommande partier lika väl motsvara vår publiks, numera, af lätt förklarliga anledningar, högt uppdrifna fordringar, torde hennes uppträdande härstädes bli en sammanhängande kedja af triumfer. IIennes nästa parti lärer bli Rosinas i ÅBarberaren i Sevilla. Fru Cepeda bekräftade vid detta sitt andra uppträdande till fullo det omdöme som vi efter hennes återgifvande af Violetta anrågo oss kunna fälla. Den Amelia hon gat oss kunde måhända icke i sällspordt sköna röstmedel jemföras med den vi förut hört, men allt hvad vi för öfrigt hos denna saknade återfunno vi hos fru Cepeda i rikt mått: omsorgsfull instudering, ett aldrig svikande aktgilvande på den dramatiska karakteren och, tramför allt, fullkomlig frånvaro af denna pinsamma, ständigt återkommande detonering, som tå ofta vid hennes föregångerskas framställning verkade som en kall dusch på en gryende entusiasm. Deremot skulle vi allvarligt vilja varna Amelias nuvarande, förtjenta representant för ett icke alldeles behagligt fortissimo i mera passionerade ögonblick, hvilket blir dubbelt farligt, då medsångaren så latt låter leda sig in på samma betänkliga stråt, som fallet hittills varit med Alfredo och Riccardo. Ett beaktande af denna, inför en scensk publik ingalunda ovigtiga omständighet skall göra fru Cepedas framträdande till hvad det i öfrigt eger alla egenskaper att vara: uteslutande angenämt. Om det icke kan bestridas, att m:ll Stoica åt spåqvinnan Ulrikas dystra, men i musikaliskt hänseende så törtraffligt målande parti lyckades ge en vida mera bestämd dramatisk sirg än m:ll Holmberg, är hon dock väsemligt underlägsen denna sångerska i mäktigt verkande röstressurser och svagheten i det lägre registret framträder måhända ännu mera ohöljd genom det enständiga chevrot terande, hvarigenom mill Stoica söker uppnå, men istället aflägsnar sig från målet: ettkraftigt och effektfullt föredrag. Då emellertid denna sångerska lärer vara helt ung och detta oupphörliga vibrerande sålunda hos henne icke bör kunna vara en alltför djupt inrotad ovana, torde hon i ett kommande parti kunna föranleda till hvad vi så gerna ville skänka henne: ett, af liknande, betänkliga anmärkningar som här ofvan, ogrumladt bifall. Vi tillägga att kostymerna, åtminstone hvad kören beträffar, äro nya och lysande samt att den sceniska uppsättningen i öfrigt, den omotiverade vinterdekorationen i tredje akten i H i 1 i i i L nu som alltid är vårdad. Men hvarföre utesluta den af situationen och musiken så afgjordt betingade baletten i tredje akten, om nödiga ressurser dertill 4-—-4.: Slutsumman blir emellertid att Maskeradbalen i sin nuvarande uppsättning vil berättigar till det lifligaste erkännande af publiken och detta i afton desto mera som säll