Göteborgsposten – 9 september 1869, sida 1

Det hade aldrig i hennes närvaro talats om denna afresa, som hennes nicce i så glädtig ton förkunnade. — Ack!... ni reser, upprepade hon, ni lemnar Courtomieu ... — Ja, och utan saknad... — Hvart reser ni, store Gud! ... — Till Paris... Vi bosätta oss der, det är afgj ordt. Der är min mans rätta plats. Hans namn, hans förmögenhet, hans intelligens, den gunst hvari han står hos konungen försäkra honom om en lysande ställning. Han skall köpa tillbaka hötel de Sairmeuse och möblera upp det på ett storartadt sätt. Vi komma att omgifvas af en furstlig lyx... Alla afundens qval stodo att läsa i den fattiga slägtingens ansigte. j — Och jag? frågade hon i klagande ton. — Du, tant, skall stanna qvar här; du skall bli herrskarinna på stället, Vi behöfva ju nödvändigt en pålitlig person som vakar öfver min stackars far!... Jag hoppas att du är lycklig och nöjd härmed. Men nej, tant Medie tycktes ingalunda belåten. — Aldrig, klagade hon, aldrig skall jag ha mod att stanna ensam qvar i detta stora slott... — Du begriper väl att du skall ha domestiker hos dig, portvakt, trädgårdsdrängar ... — I alla fall... jag är rädd för vansinniga ... Då marquisen börjar tjuta om qvällarne, tycker jag att det är liksom om jag blefve vansinnig sjelf. M:me Blanche höjde på axlarne.