Göteborgsposten – 9 september 1869, sida 1

uppfattning är den, att prof. v. Schoultz ej åstundat valet — ehuru många äro af motsatt tanke —, sysselsatt som han måste bli med flersaldiga bestyr vid det läroverk han förestår, bör nederlaget ej förefalla honom så emärtsamt, som det annars skulle ha varit. Hvad angår hr lektor Blomstrand, måste valets utgång kännas tung etter så ifriga ansträngningar, efter ett sådant forcerande att klifva fram. Men det brukar gemenligen gå så med dem, som vilja tränga sig på sina medborgare, i stället för att af dem uppsökas. Ehuru hr B. nu i alla händelser skulle göra bäst för sig och det samhälle, i hvilket han bor, att mera uteslutande egna sig åt sitt åtagna lärarekall, för hvilket han tager lön af staten, d. v. s. folket, och hvilket kall bör kunna, troget och lojalt uppfylldt, skänka sann tillfredsställelse, våga vi dock icke hoppas det, utan vänta att få se honom uppsöka nya agitationsvägar. Förr eller senare skall man dock inse, att det för denne ärelystne man mindre gäller frihetskärlek och fasta, sunda principer, än blott en besynnerlig ifver efter att få vara med, att få herska. Och det är likväl frisinnade och principfasta män, som ej tveka att lägga sina åsigter i öppen dag, att stå vid dem och framför allt göra dem för sig och andra klara och fattliga, af hvilka Göteborg bör vid riksdagen vara representeradt. Det är vår öfvertygelse, att det nu förrättade valet i detta afseende fallit på fullt värdiga män, hvilka i det förtroende, samhället nu visat dem, helt visst skola se en sporre till kraftiga ansträngningar och allvarlig frihetsifver. Nya Teatern. De Onyttige kom icke till uppförande igår afton, enär föreställningen, i anseende till m:ll Åbergs inträffade sjukdomsförfall, måste inställas. Stycket uppföres i stället i morgon afton. Italienska operan. Då i följd af mill Åbergs indisposition en ofrivillig omkastning i Nya Teaterns repertoire blifvit oundviklig och -Maskeradbalen redan i afton uppföres för andra och, som programmet hotar, sista gången under säsongen, torde det icke anses olämpligt, om vi i dag rörande uppförandet af denna opera sistl. Tisdag yttra oss något utförligare, än förhållandena i går medgåfvo. Operan i alla dess detaljer är tillräckligt väl bekant för vår publik och vi ha nog många gånger förut varit i tillfälle att yttra oss såväl om musiken som libretton, för att vi nu skulle behöfva att inlåta oss på en närmare analys deraf. Vi vilja derföre denna gång uteslutande fästa oss vid utförandet. I detta hänseende torde i främsta rummet körens och orkesterns prestationer för tjena erkännande, såsom det obestridligen mest framstående vår scen någonsin i detta fall mäktat framvisa. Såväl den vackra manskören, hvilken inleder operan, som fruntimmerskören i början af andra akten samt de blandade körerna i denna och sista akten utföras nu med en sammanhållning, en bestämdhet och en, från för vår scen fordom ej alltid främmande, tyskt skrän vida skild harmonisk atrundning, som hedra de utförande och deras inöfvare samt göra rättvisa åt blicken hos den man, som trots alla ogynnsamma profetior inråg möjligheten och nödvändigheten af att på platsen bilda en fast kör för Göteborgs opera. Men det är icke nog med goda anlag och friska röster, båda måste utbildas: mellan körens törsta uppträdanden under sistlidna säsongen och dess triumfer, ty så kunna vi gerna kalla dem, sistl. Tisdag, ligger en tid at oaflåtligt och sträfsamt arbete och det är dettas vackra resultater som kräfva ett lifligt erkännande, hvilket jemväl må bli en sporre till vidare framåtgående och utveckling. Orkestern, som till en stor del består af vana och erfarna musici, har jemförelsevis haft en lättare uppgift att lösa, men det vore orätt att icke äfven här erkänna flit och med framgång krönt sträfvande efter sammanhållning i en lika hedrande som för framtiden lofvande grad. Det torde vara obestridligt att förtjensten af denna nu vida mer än fordom märkbara sammanhållning, såväl hos kören som or kestern, i icke ringa mån tillkommer den nye kapellmästaren hr Carlo Patti, på hvars anföi rande om någonsin uttrycket, att han har i både scenen och orkestern i sin blick, sin hand, eger sin tillämplighet och som dertöre i Tisdags rönte ett här ej ofta förekommande, i allmänt och uppriktigt erkännande.