Göteborgsposten – 9 september 1869, sida 1

5————— —— — — Hvad är det då du önskar? frågade hon i sin mest ironiska ton. — Jag tänkte... jag sade inom mig... att du skulle föra mig med dig... — Till Paris! du är ifrån förståndet, tror jag. Hvad skulle du göra der, gode Gud? — Blanche, jag besvär dig, jag bönfaller derom. — Omöjligt, tant, omöjligt. Tant Mådie tycktes förtviflad. — Och om jag sade dig, återtog hon, att jag ej kan bli qvar här, att jag ej vågar det, att jag skulle dö här!... Otålighetens rodnad började färga m:me Blanches panna. — Ah! du tröttar ut mig i längden, sade hon sträft. Med en åtbörd som ökade grymheten af hennes ord tillade hon derefter: — Om Courtomieu misshagar dig så mycket som du påstår, så är det ingenting som hindrar dig att söka en boningsplats mera i din smak; du är ju fri... Den fattiga slägtingen hade blifvit ytterligt blek och hon tryckte sina tunna läppar mot de gula tänderna så att de blödde. — Det vill säga, yttrade hon, att du lemnar mig valet mellan att dö af fruktan på Courtomieu eller dö af armod på hospitalet. Tack, min nidce, tack, jag känner igen ditt hjerta, jag väntade mig ej mindre af dig, tack! Hon lyftade upp hufvudet och en djefvulsk elakhet lyste i hennes ögon. Med en röst som hade en viss likhet med ormens hväsande då han reser sig för att bita, fortfor hon: — Nåväl! det bestämmer mig. Jag bönföll, du stötte