Göteborgsposten – 6 september 1869, sida 2

anklagad, hvem vet, kanhända bli den som emsam finge bära ansvarct för brottet! — Om allt är upptäckt, tänkte hon, skall min niece krypa bakom min rygg. Blanche är marquisinna de Sairmeuse, hennes man är allsmäktig och har millioner, hon skall nog finna advokater som skola bevisa att hon är oskyldig som det barn som föddes i natt. Och jag, stackars försvarslösa qvinna, skall bli uppoffrad!... Uppoffrad! ... Hade hon ej alltid, under hela sitt lif, under alla omständigheter varit det af dessa rika slägtingar som upptagit henne hos sig. Det var det förflutna som sade henne hvad hennes framtid skulle blil... Hennes oro blef lika gnagande som den anklagades, hvilken frågar sig sjelf under juryns öfverläggning: blir det döden? blir det lifvet? Ur stånd att uthärda ovissheten längre, smög hon sig ur sitt rum på tåspetsen in i stora salongen och lade sitt öra intill dörren till den lilla blå salongen, der hon hörde Blanche och Martial samtala. Af de första ord hon uppfattade insåg den fattiga slägtingen att hon oroat sig utan orsak. Hon drog en suck, som om hennes bröst blifvit befriadt från en ofantlig tyngd. Men en id föddes i hennes hjerna, som snart borde mogna och bära frukter. Då Martial var utgången, öppnade tant Medie dörren mellan de båda rummen, erkännaude genom denna enda omständighet att hon lyssnat... (Forts.)