Göteborgsposten – 6 september 1869, sida 2

och uttalat sig för upprättandet at en direkt ångbåtsfart mellan Holland och de ostindiska kolonierna, såsom betingad af nödvändigheten genom Suezkanalens öppnande. En komitå har för detta ändamål sammanträd,s, för hvilken prins Henrik ställt sig i spetsen. Man påtänker äfven allvarligt en direkt förbindelse mellan Amerika och Rotterdam. Ju närmare man kommer tiden för det allmänna kyrkomötets öppnande i Rom, desto mera träder älven boningsfrågan i forgrunden. Flera romerska princip: hafva ställt delar af sina stora palatser kostnadsfritt till påfvens förfogande. Så har furst Torlonia lemnat sitt vid Scossa Cavallo belägna palats, för att der ordna gratisboningar för de till mötet inkallade biskoparne. Palatset Doria deromot skall lemnas till ett franskt bolag, som tänker göra affårer med detsamma. Englands drottning har i Balmoral emottagit besök af sin son, prinsen af Wales, en händelse som brukar så sällan inträffa. att man särskilt anmärkt det. Feniern Nagle, som nyligen benådades af engelska regeringen och derpå höll det bekanta trotsiga och upproriska talet vid festmåltiden i Cork, har i Newyork tagit lifvet af sig, i det han i ett anfall at sinnesförvirring kastat sig ut genom fönstret. En af Rysslands monitorer Russelka har under manöver i hafsviken Barösund stött på en klippa och sprungit läck. Ryssland har förut i år förlorst ett stort örlogsfartyg. Från Amerika meddelas, att det forna amerikanska sändebudet i Paris, general Dix, häktats i Newyork, på yrkande af feniern John Mitchell, som anklagat honom för att hafva lagstridigt hållit honom sången och fordrat 25,000 dollars i skadeersättning. Generalen blef dock genast försatt på fri tot, sedan han satt borgen om 20,000 dollars för sig. I Paris har mellan Brasiliens, Danmarks, Frankrikes, Haitis, Italiens och Portugals representanter ratificationer utvecklats om det fördrag, som afslutats rörande en telegrafkabel, hvilken skall läggas till Sydamerika. Senare Post. Med gårdagens post ingingo närmare underrättelser ang. det af pring Napoleon inom Frankrikes senat hållna tal öfver författningsförslaget, hvarom telegrafen förut berättat. Han sade sig vilja taga till ordet, för att först och främst betyga sin tiligifvenhet för kejsaren och dennes son och för att lemna sitt bifall till senatsutskottets betänkande. Men han sade sig likväl finna detta något ofullständigt och kunde ej berömma utskottet, alldenstund detta i sitt betänkande förrådt en visas obeslutsamhet. Han kastade härefter en blick tillbaka på den förut varande ställningen och menade, att det enda värdefulla i 1852 års författning varit möjligheten, att den kan ändras. Utskottets betänkande var klandervärdt deri, att det vid uppräknandet af kejsardömets stordåd hvarken framhållit det italienska kriget eller Krimkriget, hvarken handelsreformen eller amnestion, uppenbarligen i afsigt att icke kränka senatens antiitalienska känslor och vissa personliga intressen. Derefter öfvergående ull senatsbeslutet, förklarade prinsen, att törslaget hade fem luckor: för det första hade man bort uppställa fullständigare ministeransvarighet; för det andra hade man bort gifva senaten och lagstiftande kåren lika lagstiftande och konstituerande rättigheter samt senaten en annan sammansättning, framgående af val; för det tredje ville han, att författningen skulle kunna diskuteras; för det fjerde, att valdistriktet icke mera bestämmes genom ett kejserligt dekret, men de deputerades antal deremot tillökas, och för det fenite slutligen är en reform af kommunalråden och åtminstone märens utnämning ur medlemmarnes krets nödvändig. Man måste, tillade prinsen, i allmänhet mera sysselsätta sig med landets bästa; man bör kraftigare befrämja de materiela intressena och mindre frukta för det röda spöket. Det säkraste medlet att bekämpa revolutionen är att aflocka henne, hvad hon har godt. Regeringen är på väg att använda detta medel; blir hon angripen, bör hon undortrycka oroligheterna, men med undantag at dylika lagligt förbjudna angrepp är det nödigt att sördraga den agitation, som uppstår, ty agitation är bättre än stillastående; föra 1869 års reformer var lugnet dåligt och osundt. Låtom oss derför, slöt prinsen sitt tal, tillstädja det politiska lifvet att utveckla sig, men deremot med eftertryck bekämpa brottsliga försök; dessa böra dock lika litet förmå oss till stillastående, som stenen kan hejda den triumtvagn, hvilken för friheten. Mina råd anser jag nyttiga för landet, likasom fulla af villg tvenhet mot kejsardömet; detta är orsaken, hvarför jag besteg talarestolen. Inrikesministern svarade, att han inlade protest mot prins Napoleons djerfva ideer,