Göteborgsposten – 6 september 1869, sida 2

försvar, skall likväl alltid vara beroende af de intressen, som stå på spel. Då man skall föra krig, måste stridens pris motsvara de uppoffringar, som fordras derför; men preussarne ha redan allt för länge utgjutit sitt blod i krig, hvilka endast kommit dynastien eller åtminstone blott den tätt sammanslutna aristokratien till godo, under det man deremot satt hälen på folkets nacke. Vi tro, att landtdagens förhandlingar icke skola ha skridit långt framåt, innan regeringen skall bli allvarligt ställd till räkenskap. Det finnes blott en man i kabinettet, på hvars vishet och hofsamhet(?) vi städse varit hugade att lita, och vi hoppas, att kroppsliga lidanden ej skola i nödens stund aflägsna honom från hans konungs sida. Grefve Bismarck är sin tidsålders man, och det har aldrig varit något tvifvel underkastadt, att han klart kan inse, hvad nödvändigheten bjuder, och att han är beredd att göra eftergifter, då allvarets stund är inne. Men vid hans sida stå män af ett helt annat slag, män, med hvilka ban, dertill tvingad af nödvändigheten, måst gå hand i hand. Den tid är nu kommen, då grefve Bismarck antingen måste göra sig af med några af sina kolleger eller duka under i förening med dem, och det kan svårligen vara något tvifvel underkastadt, hvad beslut han i detta hänseende skall fatta. Han vet, att inrikesoch kultusministern genom sitt uppträdande: väckt mycket ondt blod och derigenom väsentligen bidragit till, att de af rezeringen begärda bevillningarne i penningar ej blifvit lemnade. Hvad skall han nu göra, då den preussiska landtdagen sammanträder efter den nordtyska riksdagens och tullparlamentets sessioner? De dåliga elementerna i kabinettet sägas känna sig starka genom det understöd, som konungen gifver dem; men vi kunna likväl icke antaga, att konungen skulle vara nog obetänksam att stöta ifrån sig de ledare, som hjelpt honom upp på en så hög ståndpunkt, som äfven den äregirigaste Hohenzoller någonsin eftersträfvat. Så länge Försynen låter konungen behålla sin förste minister, skall han icke kunna umbära honom, och om grefve Bismarck gör bibehåilandet af sin ställning beroende deraf, att några af hans opopulära kolleger aflägsnas, kan man hoppas, att dessa skola sjelfva finna sig i att träda tillbaka. Konungen är fast besluten att vilja bibehålla sin arm vid dess närvarande styrka och med oförsvagad krigsduglighet. Han vet, att för detta ändamål äro penningar nödvändiga och inga penningar kunna fås utan representationens bifall. Han vet dessutom, att grefve Bismarck kan visa honom tiil erhållande af denna bevillning, och han må väl sjelf bäst veta, under hvilka vilkor grefven skall lofva honom sitt understöd. Detta bildar ju ett ganska artigt uppslag ör det kommande nyåret, då den preussiska andtdagen skall samlas. Men i den religiösa frågan ha vi äfven ett för Preussen ganska vigtigt uppslag till selt visst egendomliga händelser. Preussiska folket är neml. i detta hänseende vida mera upprördt än någon tror. Och srisinthet och reaktion stå på detta område väldeliga emot varandra. Reaktionen har en dragning till ortodox katolicism; den motsatta sidan ställer sig bjert emot den katolska trosbekännelsens borgerliga utväxt: klosterväsendet. Ett bevis värpå är ett folkmöte, som i dessa dagar hållits i Berlin, besökt af 2,000 personer, och vilket kom till följande beslut: I betraktande deraf, att det tyska folket redan för århundraden tillbaka i munkoch nunneklostren sett vidskepelsens, lättjans och otuktens plantskolor; att, i trots deraf att klostren d. 30 Okt. 1810 lagligen upphäfdes i Preussen, desamma likväl ännu i dag, i frihetens och arbetets sekel, bestå och fortfarande ökas under kultusministeriets ögon, förklarar mötet: Det är hvarje tänkande menniskas pligt mot sin heder att med alla lagliga medel träda inom skrankorna för klostrens afskaffande, jesuiternas utvisande och framfsör allt för upphäfvande af det med Rom år 1822 afslutade konkordatet, och mötet väntar, att det preussiska folkets representation skall i denna anda utföra sin skyldighet. Voss. Ztg. berättar att tvenne skollektorer blifvit suspenderado från sina besattningar med religionsundervisningen, derför att deras sätt att undervisa ej är varmt nog. En skådespelare i Berlin har nyligen blifvit dömd till 40 thirs böter, derför att han i en komeai extemporerat en anspelning på klosterväsendet i Moabit. I Hamburg öppnades i Torsdags den stora internationala trädgårdsutställningen derstades kl. 12!, af syndicus, d:r Merck, som helsade de tillstädesvarande välkomna och tackade alla dem, som bidragit till att få utställningen till stånd. Amsterdams köpmän ha hållit ett möto