Göteborgsposten – 3 september 1869, sida 1

Men i det ögonblick då hon var som mest orolig öfver det tillstånd, hvari hon befann sig, fiek hon en ingifvelse som hon tyckte vara gudomlig och som framlockade ett elakt smalende på hennes läppar. — Ah!... tänkte hon, min förvirring har ju en helt naturlig förklaringsgrund ... Den kan tillochmed gagna , mig... i Hon steg ned för stora trappan sägande för sig sjelf: — I alla fall är Martials arkomst obegriplig. Också var det ej utan lång tvekan som han beslutat sig för detta pinsamma steg. Men det var det enda medel han hade för att skaffa sig flera vigtiga aktstycksn, oundgängliga för revideringen af herr dEscorvals dom. Dessa aktstycken hade efter baronens dömande stannat i marquis de Courtomicus händer. Man kunde ej begåra dem af honom nu då han blifvit vansinnig. Det var således nödvändigt att vända sig till dottern för att af henne erhålla tillåtelse att söka bland hennes fars papper. Det var derföre Martial på morgonen sagt för sig sjelf: — På min ära!... hända hvad som helst så begifver jag mig denna morgon till Marianne med baronens lejdebref, och går derifrån till Courtomieu. Han kom helt glad till Borderie, med hjertat svällande af förhoppningar . .. Ack! Marianne var död. Ingen kunde ana det förfärliga slag som drabbade Martial. Hans smärta måste vara så mycket grymmare som han några dagar förut vid Croix-dArcy läst i dem stackars flickans hjerta...