Göteborgsposten – 3 september 1869, sida 1

— uu0( Ä2—pTlB (s( Sväriget behöfver en löfftning ur det pollitiska dytaget. Inbillar han sig deruti kuna förhinra oss så bedrager han sig stort. Jöns Päarsson är vår mann och hänom skule vi göra till vår konung, så tog det slut både på skatterna och annatt. en demokratt af de diupa läderna: Dagen derpå ett annat bref (Falköpings poststämpel), lydande ordagrannt sålunda: Till Göran i Göteborgs-Posten! — Jag läser edra bref alltid med vedervilja. Ni skämtar oförsvarligt med det som jag anser bör respekteras. Håll inne med sådant skämt. Ilåll inne med allt skämt öfver folkmötena, ty de äro brandfacklor som kunna sveda och bränna Eder också. Hjelp Ni också till att utrota privatbankerna, så kan ni säga Eder hafva gjort någon nytta och kan dö lugnt. Sälj Edra privatbanksaktier i tid, ty snart blifva de brända på fosterlandets altare, och låt Bönderna i Andra kammaren vara i fred, ty de blifva snart Edra herrar, och stränga herrar. Var viss derpå. Kuno. Med sådana bannbref regaleras jag. IIvad är att göra? Nedlägga pennan och tömma ut bläcket? Eller stå på mig och fortfarande vara glad såvidt möjligt är? Jag väljer det senare alternativet. Det är mig omöjligt att vara allvarsam, då något löjligt faller i min väg, och det händer nästan dagligen. Hvem kan väl hålla sig allvarsam då t. ex. rektor Siljeström, sjelf statspensionär på grund af -obotlig sjukdom?, såsom ordförande vid solkmötet i Sodertelje är med om att aflysa hela statspensionsväsendet, — men uppbär fortfarande sin pension i statskontoret? Eller då på Drottningholmsmötet nämndeman Fröling lågger sig vinn om och lyckas att bibringa målaremästaren Lindborg nya åsigter i den högre politiska ekonomien? kller då på ett folkmöte i Westmanland gubbarne blefvo eniga om, att både stuterierna och teatrarne borde dragas in, enär man hvarken behöfde kapplöpare eller aktorer? Eller då vid Nässjömötet en af inbjudarne såsom ett bevis på det grufliga slöseriet med statens medel anförde aw sgjutio millioner riksdaler användas till teatern? Eller då vid samma möte trågan om beholvet af en större religionsfrihet besvarades enhälligt med nej; eller då vid samma möte frågan huruvida religionsundervisningen borde skiljas från folkskolan besvarades äfven nekande? o. s. v. Gentemot dessa och dylika företeelser kan jag omöjligt tillbakahålla mitt löje. Föröfrigt, den hvilken, såsom fallet är med mig, I många år vistats på landet, på rama huondlandet, och i olika trakter, kan icke fatta huru det är tänkbart att vår beskedliga, men wögtänkta och föga upplysta allmoge, som nu samlas till folkmöten, der ett i en mängd punkter aflattadt politiskt program upplåses i släng, nu plötsligt blitvit så upplyst och skarpsinnig, at dess (allmogens) antagande, likaledes i fläng, al nämnde många punkter (om hvilkas riktighet icke ens de mest politiskt bildade äro ense) kan tillerkännas stor betydelse och betraktas såsom ett uttryck af Åen medveten och kompakt solköfvertygelse. Folkskolorna måste verka ännu ganska länge och upplysningen måste blifva mera allmän och verklig, innan de vigtiga politiska och sociala frågorna med någon framgång kunna behandlas af och på de primärförsamlingar som nu kallas solkmöten. För några år sedan blef ett stort patronelt pastorat inom erkestiftet ledigt. Hos några handligt sinnade, utom pastoratet boende, uppstod då den tanken att göra en dem behaglig prestman till kyrkoherde i nimnde pastorat. Ingen annan utväg fanns dock, än att inköpa den egendom med hvilken patronatsrätien var söljaktig; och så skedde, och den ifrågavarande prestmannen kallades. Efter paStoratets tillträdande blef han dock ej sullt nka andligt sinnad som förut, hans förra beskyddare blefvo missnöjda, egendomen hade betalts för högt och den som stått för köpet kom i penningeförlägenhet. Kyrkoherden afpressades nu successive 20.000 rdr och till slut 3,000 rdr för att återfå några för honom komprometterande bret, skrifna den tid då han underhandlade om pastoratet. Egendomen såldes ånyo. Kyrkoherden fick pastorat i annat stift, och så blef pastoratet återigen ledigt. Den nye egaren, en entreprenant man, annonserade då genast egendomen till salu och bland herrligheterna omnämndes särskildt patronatsrätten till det lediga pastoratet. Men inga andligt — —