Göteborgsposten – 3 september 1869, sida 1

i lagt henne på hjertat att skaka om i sin bädd som om hon legat, och som vanligt ringde hon... Klockan var nira elfva och hon höll just på att fulli borda sin toalett, då slottsklockan ringde, förkunnande ett besök. En kammarjungfru kom ögonblicket derefter helt bestört. — Hvad är det? frågade m:me Blanche hastigt; hvem är här? — Ah! madame! ... jag menar fröken, om ni visste ... — Tala! — Nåväl! Herr marquis de Sairmeuse är dernere, i den lilla blå salongen, och han beder att fröken ville bevilja honom några minuter... Om åskan slagit ner vid giftblanderskans fötter, skulle det ha gjort ett mindre förfärande intryck på henne än det plötsliga uttalandet af detta namn nu gjorde. Hennes första tanke var att allt var upptäckt . .. Endast det kunde ha fört Murtial dit. Hon hade nästan lust att låta svara, att hon ej var hemma eller illa sjuk, men en stråle af förstånd visade henne, att hon kanhända oroade sig utan skäl, att hennes I man dock till slut någon gång skulle komma till henne, och att för öfrigt allt var att föredraga framför ovissheten. — Säg herr marquisen att jag är hos honom inom ett ögonblick, svarade hon. Hon ville nämligen vara ensam ett ögonblick för att lugna sig, för att förställa sitt ansigte, för att om möjligt återvinna full sjelfbeherrskning, för. att gifva den nervösa darrning som skakade henne likt ett löf tid att lägga sig.